Charles Stross: Glasshouse

Glasshouse var en julklapp och råkade hamna högst upp i traven med böcker på mitt sängbord. Därför blev detta den första boken jag läste ut under 2008. Jag har tidigare läst Accelerando av samma författare och Glasshouse verkar utspela sig i samma universum men längre fram i tiden. I det 27:e århundradet är identitetsstöld det värsta brottet man kan begå. Mord är numera mest bara irriterande, eftersom det tvingar en att återskapa sig från den senaste säkerhetskopian. Och lika lätt som man gör flera kopior av sig själv kan man byta till en annan kropp.

Ett annat sätt att få en nystart i livet är att låta redigera sitt minne. Med tanke på att det enda sättet att dö är att vara klantig är det kanske ett bra alternativ efter några hundra års liv. Huvudpersonen i Glasshouse heter Robin och har just vaknat upp efter en mer eller mindre komplett minnesrensning. Han håller på att återhämta sig när han får höra talas om ett sociologiskt experiment. Forskarna söker efter människor som frivilligt vill stänga in sig några år i en låtsasvärld som är en återskapad version av tidigt 2000-tal. Eftersom en okänd person verkar vara ute efter honom bestämmer sig Robin för att ligga lågt ett tag, som frivillig i glashuset.

Det roligaste med Glasshouse är beskrivningen av det låtsasliv som förskspersonerna ska leva, allt enligt de bristfälliga källor som forskarna har. Genom det här upplägget kan författaren på ett mycket konkret sätt betrakta vår tid genom den framtida människans glasögon. Fenomen som stereotypa könsroller och sökandet efter popularitet framstår som särskilt löjliga och primitiva. I framtiden kan man ju själv bestämma, och när som helst byta, sitt kön, åtminstone utanför glashuset. Givetvis står allting inte riktigt rätt till i den lilla experimentvärlden och Robin är inte så säker som han hoppats. Efter några veckor i glashuset blir boken betydligt mer dramatisk och spännande, men det är för långt för att gå in på här.

Ett citat från en recensent på baksidan av boken säger att det är som att vara instängd i en exploderande idéfabrik utan hjälm. Det är en både målande och rättvis bild. Glasshouse är full av idéer om hur just den här specifika framtiden fungerar. Det gör att man ibland måste ta en paus för att fundera över konsekvenserna och jag har kommit på mig själv med att fundera över hur den här världen kan hänga ihop även långt efter jag läst ut boken. Det känns roligt och fräscht och jag hoppas att resten av hans böcker har samma förmåga att sätta myror i huvudet på en.