Hurra! Jag vann förra årets bloggutmaning! Jenny bloggade om 28 lästa böcker, medan jag kom upp i hela 40 stycken. Det innebär att jag vinner en bok från SF-bokhandeln som Jenny ska välja ut. Jag undrar vad det blir...
Det blev inte fler än 40 böcker under 2008. Jag har just nu ett par ganska tjocka klossar på gång, men mer om dessa kommer när jag läst ut dem. Julafton innebar ett trevligt tillskott som jag också hoppas kunna berätta mer om när jag läst ut några.
torsdag 1 januari 2009
fredag 5 december 2008
Giulio Leoni: Mosaikmorden
Om jag har räknat rätt är detta den fyrtionde boken jag bloggar om i år, och nu är jag äntligen ikapp. Mosaikmorden läste jag ut för bara några minuter sedan. Det är en småtrevlig historisk deckarroman där Dante Alighieri har blivit vald till prior i Florens och får ett mystiskt mord på halsen. Det är en byggmästare som verkar ha blivit tagen av daga för att dölja en hemlighet. Kanske har den något att göra med gruppen Tredje himmelen? Berättelsen är kryddad av referenser till den verklige Dante, där större delen säkert går mig förbi, men det gör inte så mycket. Omdömet "småtrevlig" ska här tolkas som läsbar, men kanske inte värd att spara.
Nåväl, vi får se vem som vinner årets utmaning. Några till böcker bör jag hinna läsa och blogga om innan året är slut.
Nåväl, vi får se vem som vinner årets utmaning. Några till böcker bör jag hinna läsa och blogga om innan året är slut.
Matt Beaumont: Where there's a will
Beaumont skriver på ett sätt som griper tag och den här boken kunde jag inte släppa ifrån mig, utan blev tvungen att läsa ut nästan i ett svep, med påföljd att jag var vaken till halv fyra på morgonen.
Alvin är en avdankad rockstjärna som arbetar som speciallärare för en klass med problematiska ungdomar som ingen annan vill ta hand om. Alvins problem är att han är alldeles för snäll och tror alla människor om gott. När han räddar en gammal tant från att bli överfallen strax utanför en bordell får de flesta människor fel uppfattning om honom, inklusive hans familj som flyr fältet.
Historien är underhållande på ett dråpligt sätt, men har samtidigt en underton av allvar. Beaumont visar upp hur samhället ser ut idag - en värld där man inte kan lita på någon, men ändå väljer att lita blint på det som står på löpsedeln. Om man vill tala om hur fel allting är, så är det precis så här man ska göra det, men humor och värme.
Alvin är en avdankad rockstjärna som arbetar som speciallärare för en klass med problematiska ungdomar som ingen annan vill ta hand om. Alvins problem är att han är alldeles för snäll och tror alla människor om gott. När han räddar en gammal tant från att bli överfallen strax utanför en bordell får de flesta människor fel uppfattning om honom, inklusive hans familj som flyr fältet.
Historien är underhållande på ett dråpligt sätt, men har samtidigt en underton av allvar. Beaumont visar upp hur samhället ser ut idag - en värld där man inte kan lita på någon, men ändå väljer att lita blint på det som står på löpsedeln. Om man vill tala om hur fel allting är, så är det precis så här man ska göra det, men humor och värme.
Stephenie Meyer: Twilight
Jo, det här är den där berömda vampyrboken som precis har blivit film som stackars fjortisar inte får se. Jag hade inte riktigt hängt med i uppståndelsen kring den, så jag läste den utan särskilda förväntningar ett par veckor innan filmen gick upp i Sverige.
Huvudpersonen är en ung flicka som flyttar till sin pappa i en stad i ena hörnet av USA. Hon börjar på en ny skola där hon träffar en intressant kille som visar sig vara vampyr. Deras förhållande blir därför något komplicerat. Det händer egentligen inte så mycket i den här första boken. Bella och Edward cirkulerar runt varandra i någon slags planetarisk "vill/vill inte"-dans. Vampyrer torde vara ett tacksamt tema för fjortisböcker eftersom det fångar upp den klassiska tonårsalieneringen. Den delen av historien har Meyer fått till bra, men i övrigt är boken tämligen platt. Huvudpersonerna har egentligen inte mycket till personlighet, utan det mesta är bara yta, och handligen är mager. Det känns som ett enda stort effektsökeri som breder ut sig på över 400 sidor när det egentliga innehållet bara räcker till en novell.
Huvudpersonen är en ung flicka som flyttar till sin pappa i en stad i ena hörnet av USA. Hon börjar på en ny skola där hon träffar en intressant kille som visar sig vara vampyr. Deras förhållande blir därför något komplicerat. Det händer egentligen inte så mycket i den här första boken. Bella och Edward cirkulerar runt varandra i någon slags planetarisk "vill/vill inte"-dans. Vampyrer torde vara ett tacksamt tema för fjortisböcker eftersom det fångar upp den klassiska tonårsalieneringen. Den delen av historien har Meyer fått till bra, men i övrigt är boken tämligen platt. Huvudpersonerna har egentligen inte mycket till personlighet, utan det mesta är bara yta, och handligen är mager. Det känns som ett enda stort effektsökeri som breder ut sig på över 400 sidor när det egentliga innehållet bara räcker till en novell.
Simon Singh: Kodboken
Efter att ha ägnat bra lång tid till Cryptonomicon ramlade jag rakt in i Kodboken som delvis fortsatte på samma tema. Singh beskriver hur man konstruerar och knäcker hemliga meddelanden och kryddar framställningen med historiska anekdoter. Med mitt tidigare intresse för kryptering var det kanske inte så mycket som var direkt nytt, men Singh har ett sätt att skriva som gör det intressant i alla fall, och en del av sidospåren var nya. Balansen mellan tekniska beskrivningar och historisk bakgrund är bra och jag tror att boken är givande även om man inte har matematisk bakgrund. Den här typen av populärvetenskapliga böcker vill jag läsa mer av.
P. G. Wodehouse: Ring på Jeeves!
Det här är gammal hederlig och lättsam brittisk underhållning, perfekt som semesterläsning. Jag hade boken med på en resa till Rom och den funkade bra som avkoppling efter en dags promenader bland gamla ruiner. Den alltigenom duglige och intelligente betjänten Jeeves har den här gången blivit utlånad till Bill Rowcester, en numera fattig aristokrat som tycks sakna både duglighet och intelligens. En serie färgstarka släktingar, gamla militärer och utländska rika damer är också inblandade i den soppa som Jeeves är den enda som kan reda ut. Någon gång när jag läst lite mer av Wodehouse ska jag kanske våga mig på att säga något mer målande om hur han skriver, men för ögonblicket nöjer jag mig med att konstatera att det är mycket underhållande.
fredag 14 november 2008
Neal Stephenson: Cryptonomicon
Den här boken är en av anledningarna till att jag inte bloggat så mycket på senaste tiden. Med sina 918 sidor har det trots allt tagit några dagar att plöja igenom Cryptonomicon, som är en av de nördigaste böckerna jag har läst på länge.
Det tog säkert 200 sidor innan jag kände att jag kom in i handlingen. Den utspelar sig på två olika plan: dels under andra världskriget, dels i nutid. Under kriget följer vi flera olika personer. En grupp allierade soldater skyfflas runt i världen på skenuppdrag i syfte att dölja för tyskarna att de allierade har knäckt deras krypton. Vi följer också med en av hjärnorna bakom kryptoknäckningen och även en japansk löjtnant som råkar ut för många udda händelser. I nutid får vi följa med en grupp IT-konsulter som försöker skapa en datalagringstjänst i ett litet sultanat i Stilla havet. Efter många om och men visar det sig självklart att allting hör ihop på ett ganska intrikat sätt. Därför vill jag inte säga särskilt mycket mer om handlingen.
Ett genomgående tema är kryptering, vilket gör boken intressant. Vi får bland annat träffa Alan Turing, en av mina personliga förebilder. Ibland drar författaren iväg på teoretiska sidospår som är rätt intressanta, men kanske lite långrandiga. Ett annat tema är givetvis andra världskriget. Detta är inte fullt lika intressant. Jag är faktiskt hjärtligt trött på alla dessa romantiserade skildringar av andra världskriget. Varför ska man gotta sig så i det? På ett sätt förkroppsligar den här boken mycket av det som är dåligt med den gängse bilden av manlighet. Den är ibland väldigt enkelspårig och zoomar in på fantastiskt tråkiga och detaljrika krigsskildringar. Även om historien tog sig mot slutet och blev riktigt kul tycker jag ändå att författaren kunde ha slängt bort hälften av boken utan större förlust.
Sammanfattningsvis kan man säga att det här är en bra bok för så'na där män som läser en bok vartannat år.
Det tog säkert 200 sidor innan jag kände att jag kom in i handlingen. Den utspelar sig på två olika plan: dels under andra världskriget, dels i nutid. Under kriget följer vi flera olika personer. En grupp allierade soldater skyfflas runt i världen på skenuppdrag i syfte att dölja för tyskarna att de allierade har knäckt deras krypton. Vi följer också med en av hjärnorna bakom kryptoknäckningen och även en japansk löjtnant som råkar ut för många udda händelser. I nutid får vi följa med en grupp IT-konsulter som försöker skapa en datalagringstjänst i ett litet sultanat i Stilla havet. Efter många om och men visar det sig självklart att allting hör ihop på ett ganska intrikat sätt. Därför vill jag inte säga särskilt mycket mer om handlingen.
Ett genomgående tema är kryptering, vilket gör boken intressant. Vi får bland annat träffa Alan Turing, en av mina personliga förebilder. Ibland drar författaren iväg på teoretiska sidospår som är rätt intressanta, men kanske lite långrandiga. Ett annat tema är givetvis andra världskriget. Detta är inte fullt lika intressant. Jag är faktiskt hjärtligt trött på alla dessa romantiserade skildringar av andra världskriget. Varför ska man gotta sig så i det? På ett sätt förkroppsligar den här boken mycket av det som är dåligt med den gängse bilden av manlighet. Den är ibland väldigt enkelspårig och zoomar in på fantastiskt tråkiga och detaljrika krigsskildringar. Även om historien tog sig mot slutet och blev riktigt kul tycker jag ändå att författaren kunde ha slängt bort hälften av boken utan större förlust.
Sammanfattningsvis kan man säga att det här är en bra bok för så'na där män som läser en bok vartannat år.
Stieg Larsson: Män som hatar kvinnor
Hej och hå, vad svårt det är att hålla liv i en blogg. Jag kanske är för gammal för så'nt här.
Stieg Larsson har varit rejält hypad (eller upphaussad eller vad det nu borde heta på svenska) den senaste tiden och när hans böcker nu ändå letat sig in i huset (dock icke främst genom min försorg) kunde jag ju lika gärna sätta tänderna i dem.
Mikael Blomkvist är ekonomijournalist och har precis blivit dömd till fängelse för förtal. Han tar tjänstledigt från sitt jobb och börjar istället jobba med att nysta i en gammal släkthistoria. Under täckmantel av att skriva en krönika över industrisläkten Vanger ska han undersöka varför Harriet Vanger försvann spårlöst en dag för fyrtio år sedan. Så småningom får han hjälp av en egensinnig tjej, Lisbeth Salander, som är datageni och verkar kunna ta reda på vad som helst om folk. Tillsammans rotar de fram en hel del gamla skelett ur den Vangerska släktgarderoben.
Män som hatar kvinnor är spännande, inget snack om saken. Det händer saker hela tiden och boken är svår att lägga ifrån sig. Det är lätt att fatta tycke för huvudpersonerna och bry sig om vad som händer dem. Dock känns det som att Larsson tar i för mycket. Man blir nästan lite anfådd av att läsa och händelserna travas på varandra i lite för snabb takt. Det finns inte så mycket tid för eftertanke. Kanske är det så här böcker ska vara nuförtiden, lite för svulstiga, lite för mycket, lite för mycket Hollywood. Nåväl, som underhållning för stunden duger det utmärkt.
Stieg Larsson har varit rejält hypad (eller upphaussad eller vad det nu borde heta på svenska) den senaste tiden och när hans böcker nu ändå letat sig in i huset (dock icke främst genom min försorg) kunde jag ju lika gärna sätta tänderna i dem.
Mikael Blomkvist är ekonomijournalist och har precis blivit dömd till fängelse för förtal. Han tar tjänstledigt från sitt jobb och börjar istället jobba med att nysta i en gammal släkthistoria. Under täckmantel av att skriva en krönika över industrisläkten Vanger ska han undersöka varför Harriet Vanger försvann spårlöst en dag för fyrtio år sedan. Så småningom får han hjälp av en egensinnig tjej, Lisbeth Salander, som är datageni och verkar kunna ta reda på vad som helst om folk. Tillsammans rotar de fram en hel del gamla skelett ur den Vangerska släktgarderoben.
Män som hatar kvinnor är spännande, inget snack om saken. Det händer saker hela tiden och boken är svår att lägga ifrån sig. Det är lätt att fatta tycke för huvudpersonerna och bry sig om vad som händer dem. Dock känns det som att Larsson tar i för mycket. Man blir nästan lite anfådd av att läsa och händelserna travas på varandra i lite för snabb takt. Det finns inte så mycket tid för eftertanke. Kanske är det så här böcker ska vara nuförtiden, lite för svulstiga, lite för mycket, lite för mycket Hollywood. Nåväl, som underhållning för stunden duger det utmärkt.
måndag 6 oktober 2008
Prosapolis
DN har inrättat en prosapolis, tydligen i syfte att på ett lätt humoristiskt sätt kritisera texter och författare. Detta fenomen skiljer sig på ett hälsosamt sätt från typiska språkpoliser genom att lyfta blicken och fokusera på texten snarare än orden. Felstavningar är inte så intressanta, det viktiga är att identifiera syntaktiskt korrekta missbruk av språket. Jag tycker att det är en fantastisk idé, framför allt efter att ha läst deras första anklagelse gentemot Paulo Coelho. De varierade men ofta positiva sätt varpå andra bloggare har recenserat honom har fyllt mig med en känsla av obehag som nu prosapolisen på ett förjänstfullt sätt har satt ord på. Han bakar fluffiga och pompösa maränger av innehållslösa "visdomar". Klart att jag aldrig skulle få för mig att läsa sådant! Livet är för kort för att ödslas på halvtaskiga böcker. Och det ska bli intressant att se hur lång tid det tar för mig att bli oense med prosapolisen.
tisdag 16 september 2008
Douglas V. Duff: Rymdpiraterna
Rymdpiraterna är sedan länge utgallrad från Björsäters folkbibliotek, en filial av Åtvidabergs kommunbibliotek. Den är från 1958 och i gammalt biblioteksband som luktar så där som bara gamla biblioteksböcker gör. Ryggen bär beteckningen uHcg vilket indikerar att det är en ungdomsbok.
Boken utspelar sig i mellanöstern och huvudpersonen är en sextonårig brittisk pojke vid namn Alan. Han och hans tvillingbror uppfostrades av en arabisk kvinna sedan deras mamma skjutits av terrorister, vilket gör att han behändigt nog talar flytande arabiska likaväl som engelska. En grupp skummisar med flygdräkter, antagligen drivna av någon atomkraft, har tillfångatagit en massa människor och bygger en hemlig bas i bergen. Självklart måste Alan rädda allihop, inte minst kvinnan som uppfostrat honom och hans bror.
Detta är en klassisk pojkbok, rätt spännande, och med intressanta politiska undertoner.
Om jag räknat rätt är detta årets 33:e bok. Inte så imponerande kanske, men jag läser ju mest för min egen skull.
Boken utspelar sig i mellanöstern och huvudpersonen är en sextonårig brittisk pojke vid namn Alan. Han och hans tvillingbror uppfostrades av en arabisk kvinna sedan deras mamma skjutits av terrorister, vilket gör att han behändigt nog talar flytande arabiska likaväl som engelska. En grupp skummisar med flygdräkter, antagligen drivna av någon atomkraft, har tillfångatagit en massa människor och bygger en hemlig bas i bergen. Självklart måste Alan rädda allihop, inte minst kvinnan som uppfostrat honom och hans bror.
Detta är en klassisk pojkbok, rätt spännande, och med intressanta politiska undertoner.
Om jag räknat rätt är detta årets 33:e bok. Inte så imponerande kanske, men jag läser ju mest för min egen skull.
Mark Mills: The savage garden
The savage garden åkte med i någon "Köp tre, betala för två" i någon bokhandel i London senast vi var där. Efter att ha sett omslaget och läst baksidestexten bestämde jag mig efter tjugo sekunder att det här var ännu en trevlig bok i kölvattnet efter da Vinci-koden. Även om jag raljerar lite över detta fenomen är det i min värld inte negativt. Det har kommit många böcker som är betydligt mer intelligent skrivna, men de får naturligtvis inte lika många läsare.
Huvudpersonen David är en ung konststuderande som åker till Italien för att skriva en uppsats om en gammal renässansträdgård med skulpturer. Boken utspelar sig 1958, ett drygt decennium efter andra världskriget. Hans uppgift är att ta reda på trädgårdens hemlighet. Varför lät husets ägare uppföra trädgården som en minnespark efter sin fru, trettio år efter hennes död? Vad betyder skulpturerna? Och vilka hemligheter döljer den nuvarande ägarfamiljen? Adam dras in i något som är större än han först trott, men han är ung och perceptiv och klarar ut det mesta.
Trots sina nästan 400 sidor går det relativt fort att läsa boken. Sidorna är glest satta och språket är lätt, trots många referenser till renässanskonst, om vilket jag inte kan särskilt mycket. Men är man det minsta intresserad av konst, litteratur och antik mytologi är den här boken ett perfekt sätt att fördriva några timmar.
Huvudpersonen David är en ung konststuderande som åker till Italien för att skriva en uppsats om en gammal renässansträdgård med skulpturer. Boken utspelar sig 1958, ett drygt decennium efter andra världskriget. Hans uppgift är att ta reda på trädgårdens hemlighet. Varför lät husets ägare uppföra trädgården som en minnespark efter sin fru, trettio år efter hennes död? Vad betyder skulpturerna? Och vilka hemligheter döljer den nuvarande ägarfamiljen? Adam dras in i något som är större än han först trott, men han är ung och perceptiv och klarar ut det mesta.
Trots sina nästan 400 sidor går det relativt fort att läsa boken. Sidorna är glest satta och språket är lätt, trots många referenser till renässanskonst, om vilket jag inte kan särskilt mycket. Men är man det minsta intresserad av konst, litteratur och antik mytologi är den här boken ett perfekt sätt att fördriva några timmar.
William Gibson: Spook country
Gibson har på senare år skrivit allt mer realistiska romaner som ligger en bra bit ifrån 1980-talets cyberpunk. Precis som förra boken Pattern recognition har Spook country i princip inga SF-inslag, men Gibson kan skriva suggestivt och lite lätt obegripligt i alla fall.
En före detta artist som nu livnär sig som frilansjournalist håller på att göra ett reportage om lokativ konst åt en nystartad tidning som kanske inte existerar. Lokativ konst existerar i en virtuell verklighet som är kopplat till en fysisk plats, som om någon hade ritat ovanpå verkligheten. För att lösa detta rent tekniskt behövs smått olagliga installationer av trådlösa nätverk. En av teknikerna bakom konstverken har dock försvunnit under mystiska omständigheter. Parallellt med detta håller en ung kille på att skicka meddelanden genom iPods. Och någon annan jagar honom.
Det är många personer med i historien och det är till en början inte helt klart hur de hör ihop med varandra. När boken är slut är det fortfarande många frågetecken kvar, men det är liksom Gibsons stil. Han skriver rätt obegripligt och i början får man kämpa sig igenom texten. Kanske har jag bestämt mig för att tycka om det på förhand och har därför större tålamod än vanligt.
En före detta artist som nu livnär sig som frilansjournalist håller på att göra ett reportage om lokativ konst åt en nystartad tidning som kanske inte existerar. Lokativ konst existerar i en virtuell verklighet som är kopplat till en fysisk plats, som om någon hade ritat ovanpå verkligheten. För att lösa detta rent tekniskt behövs smått olagliga installationer av trådlösa nätverk. En av teknikerna bakom konstverken har dock försvunnit under mystiska omständigheter. Parallellt med detta håller en ung kille på att skicka meddelanden genom iPods. Och någon annan jagar honom.
Det är många personer med i historien och det är till en början inte helt klart hur de hör ihop med varandra. När boken är slut är det fortfarande många frågetecken kvar, men det är liksom Gibsons stil. Han skriver rätt obegripligt och i början får man kämpa sig igenom texten. Kanske har jag bestämt mig för att tycka om det på förhand och har därför större tålamod än vanligt.
Rebekah Nathan: My freshman year
Under en av mina planlösa vandringar i universitetsbiblioteket snubblade jag över den här boken. Den handlar om en antropolog som, efter att ha undervisat antropologi i femton år, insåg att hon egentligen inte visste särskilt mycket om sina studenter. Därför såg hon till att bli antagen som student för att göra precis det som antropologer gör: leva tillsammans med folkstammar under täckmantel.
Författarens namn är en pseudonym och hon är noga med att inte avslöja vilket universitet hon studerat, allt för att skydda integriteten hos dem hon studerat. Boken är en rätt så populärvetenskaplig beskrivning av hennes studier och slutsatser. Angreppssättet är mycket fascinerande, även om slutsatserna inte direkt är särskilt omvälvande. Det finns dock många intressanta sidospår som gör att man måste lägga ifrån sig boken och sitta och fundera en stund. Författaren funderar över vad det innebär att vara amerikan, hur unga människors individualism fungerar och hur minoritetsgrupper identifierar sig själva.
Författarens namn är en pseudonym och hon är noga med att inte avslöja vilket universitet hon studerat, allt för att skydda integriteten hos dem hon studerat. Boken är en rätt så populärvetenskaplig beskrivning av hennes studier och slutsatser. Angreppssättet är mycket fascinerande, även om slutsatserna inte direkt är särskilt omvälvande. Det finns dock många intressanta sidospår som gör att man måste lägga ifrån sig boken och sitta och fundera en stund. Författaren funderar över vad det innebär att vara amerikan, hur unga människors individualism fungerar och hur minoritetsgrupper identifierar sig själva.
lördag 16 augusti 2008
Charles Stross: Saturn's Children
En bit in i framtiden är mänskligheten helt utdöd, men alla robotar är kvar och försöker efter bästa förmåga upprätthålla samhället. En social hierarki har uppstått där de mest människoliknande robotarna styr. Freya Nakamichi-47 lever lite utanför den här hierarkin. Hon och hennes systrar konstruerades för att... hm... tillfredställa ett av människornas mest grundläggande behov. Men nu finns inga människor kvar och hennes liv är ganska tomt och innehållslöst. För att klara livhanken, och undkomma en del skumma typer, tar hon ett uppdrag som kurir åt Jeeves Corporation. Hennes uppdrag är att smuggla en okänd behållare från Venus till Mars. Det är dock inte så enkelt som det låter, eftersom många är ute efter det hon fraktar.
Stilmässigt är den här boken rätt annorlunda från övriga jag har läst av samma författare. Den är dedikerad till Robert Heinlein och Isaac Asimov och är skriven i deras anda. Omslaget deklarerar att det är en space opera och till sin struktur och innehåll liknar boken Heinlein. Tematiskt har den mycket gemensamt med Asimov med den intressanta problematiseringen av ett robotsamhälle som saknar människor. Denna sammanvävning av två giganters tankevärldar är skickligt gjord och mycket underhållande.
Jag har den amerikanska inbundna utgåvan med ett omslag som många ogillar, även författaren själv i viss mån. Samtidigt som jag tycker att det är en sorglig värld vi lever i där författaren inte kan påverka omslaget, skulle jag inte skämmas för att ses läsa den här boken offentligt. Jag gillar den här typen av futuristisk teckning och tycker att det är rätt larvigt att ärkekonservativa och svårt politiskt korrekta tyckare känner sig nödgade att lägga ner energi på att tycka illa om något så trivialt.
Stilmässigt är den här boken rätt annorlunda från övriga jag har läst av samma författare. Den är dedikerad till Robert Heinlein och Isaac Asimov och är skriven i deras anda. Omslaget deklarerar att det är en space opera och till sin struktur och innehåll liknar boken Heinlein. Tematiskt har den mycket gemensamt med Asimov med den intressanta problematiseringen av ett robotsamhälle som saknar människor. Denna sammanvävning av två giganters tankevärldar är skickligt gjord och mycket underhållande.
Jag har den amerikanska inbundna utgåvan med ett omslag som många ogillar, även författaren själv i viss mån. Samtidigt som jag tycker att det är en sorglig värld vi lever i där författaren inte kan påverka omslaget, skulle jag inte skämmas för att ses läsa den här boken offentligt. Jag gillar den här typen av futuristisk teckning och tycker att det är rätt larvigt att ärkekonservativa och svårt politiskt korrekta tyckare känner sig nödgade att lägga ner energi på att tycka illa om något så trivialt.
Åsa Larsson: Solstorm
I den här boken är det kallt. Den utspelar sig i Kiruna, en stad som Rebecka Martinsson för länge sedan lämnat bakom sig för att bli advokat i Stockholm. Hon reser dock tillbaka för att ta hand om en gammal vän i samband med ett mystiskt mord med religiösa förtecken. Den mördade är förgrundsgestalt i Kristallkyrkan och bror till Rebeckas vän, Sanna. Envis som hon är kan inte Rebecka låta bli att rota i mordet och hon tvingas konfrontera en del smärtsamma minnen från barndomen i processen.
Religion som gått fel är ett tacksamt tema för deckare, eftersom det kan förklara, om än ej ursäkta, nästan vad som helst. Någon av personerna i boken konstaterar målande att kyrkor tenderar att dra till sig såväl trasiga människor, som människor med begär att ha makt över trasiga människor. Åsa Larsson gör ganska mycket av detta tema, och Rebecka är en intressant person som jag gärna läser mer om.
Religion som gått fel är ett tacksamt tema för deckare, eftersom det kan förklara, om än ej ursäkta, nästan vad som helst. Någon av personerna i boken konstaterar målande att kyrkor tenderar att dra till sig såväl trasiga människor, som människor med begär att ha makt över trasiga människor. Åsa Larsson gör ganska mycket av detta tema, och Rebecka är en intressant person som jag gärna läser mer om.
måndag 11 augusti 2008
Charles Stross: Halting State
Charles Stross är en författare som jag fått upp ögonen för den sista tiden och som jag sakteliga börjat samla. Halting State kom ut förra året och titeln är ett välkänt begrepp inom teoretisk datavetenskap, ett område som författaren och jag har ett gemensamt intresse för.
I en inte allt för avlägsen framtid, 2018, blir en bank i en virtuell verklighet rånad. Banken drivs av ett relativt nytt företag, startat med stora mängder riskkapital, som just håller på att börsintroduceras. Läget är alltså rätt känsligt. Exakt hur rånet kunnat gå till rent tekniskt är lite av en gåta, vilket är en av bokens poänger. Vi får följa tre personer som på olika sätt blir inblandade i sökandet efter förövarna och givetvis är rånet bara toppen av ett isberg.
Den nära framtiden känns rätt trovärdig. Tekniken har inte utvecklats särskilt fort (vilket den faktiskt aldrig har gjort; det är bara nå't dom har hittat på) men det finns små detaljer som gör vardagen lättare och människor mer beroende. Det känns som att Charles Stross har en hel del att säga om samtiden och han gör det på ett bra sätt. Även om budskapet är subtilt är tanken klar.
I en inte allt för avlägsen framtid, 2018, blir en bank i en virtuell verklighet rånad. Banken drivs av ett relativt nytt företag, startat med stora mängder riskkapital, som just håller på att börsintroduceras. Läget är alltså rätt känsligt. Exakt hur rånet kunnat gå till rent tekniskt är lite av en gåta, vilket är en av bokens poänger. Vi får följa tre personer som på olika sätt blir inblandade i sökandet efter förövarna och givetvis är rånet bara toppen av ett isberg.
Den nära framtiden känns rätt trovärdig. Tekniken har inte utvecklats särskilt fort (vilket den faktiskt aldrig har gjort; det är bara nå't dom har hittat på) men det finns små detaljer som gör vardagen lättare och människor mer beroende. Det känns som att Charles Stross har en hel del att säga om samtiden och han gör det på ett bra sätt. Även om budskapet är subtilt är tanken klar.
John O'Farrell: Kan innehålla nötter
Om man inte kan skratta åt den här boken ska man aldrig någonsin skaffa barn. Curlingföräldrarna i Kan innehålla nötter går över gränsen på så många hysteriskt roliga sätt att vilken överbeskyddande förälder som helst som läser den torde ta sig i kragen och börja uppfostra istället för att dalta. John O'Farrells kåserande stil är dråplig, stundom pinsam, och borde passa utmärkt att filma.
Alice och David har tre barn, genom vilka de lever sina liv. Deras äldsta dotter riskerar dock att inte komma in på Den Fina Privatskolan, och eftersom de vill sina barns bästa bestämmer sig Alice för att skriva inträdesprovet i hennes ställe. Och det är bara början. Men kanske beror allt på att Alice hamnat i dåligt sällskap. Vänkretsen består av ett gäng neurotiska mammor med barn i samma ålder, alla lika påpassade och styrda. Anförda av Ffion (med dottern Bronwyn) tävlar de om vem som har det bästa barnet.
För att ta udden av alla dumheter som föräldrarna hittar på kommer det naturligtvis en sensmoral smygande, vilket också gör att boken skiftar karaktär. Upplösningen är inte oväntad, och heller inte lika snyggt behandlad som inledningen. O'Farrell kommer mest till sin rätt när han skämtar.
Alice och David har tre barn, genom vilka de lever sina liv. Deras äldsta dotter riskerar dock att inte komma in på Den Fina Privatskolan, och eftersom de vill sina barns bästa bestämmer sig Alice för att skriva inträdesprovet i hennes ställe. Och det är bara början. Men kanske beror allt på att Alice hamnat i dåligt sällskap. Vänkretsen består av ett gäng neurotiska mammor med barn i samma ålder, alla lika påpassade och styrda. Anförda av Ffion (med dottern Bronwyn) tävlar de om vem som har det bästa barnet.
För att ta udden av alla dumheter som föräldrarna hittar på kommer det naturligtvis en sensmoral smygande, vilket också gör att boken skiftar karaktär. Upplösningen är inte oväntad, och heller inte lika snyggt behandlad som inledningen. O'Farrell kommer mest till sin rätt när han skämtar.
Thomas Kanger: Den döda vinkeln
Kangers tredje bok om Elina Wiik är en riktigt bra svensk deckare. Den undviker stereotyper, har sympatiska huvudpersoner och inte minst en spännande internationell mordgåta. Så är den också löst baserad på en verklig händelse.
Västeråspolisen hittar ett ungt par mördade i skogen utanför stan. Mannen är palestinsk flyktning och Säpo, som hävdar kopplingar till internationell terrorism, lägger locket på. Men så enkelt är det naturligtvis inte och antagonismen mellan de båda polisgrenarna ger historien en extra krydda. För att komma sanningen på spåren tvingas Elina Wiik resa utomlands, något som skildras detaljerat och trovärdigt. På det hela taget en bra historia.
Västeråspolisen hittar ett ungt par mördade i skogen utanför stan. Mannen är palestinsk flyktning och Säpo, som hävdar kopplingar till internationell terrorism, lägger locket på. Men så enkelt är det naturligtvis inte och antagonismen mellan de båda polisgrenarna ger historien en extra krydda. För att komma sanningen på spåren tvingas Elina Wiik resa utomlands, något som skildras detaljerat och trovärdigt. På det hela taget en bra historia.
söndag 10 augusti 2008
Donna Tartt: Den lille vännen
För ett par år sedan läste jag Den hemliga historien av Donna Tartt och blev mycket förtjust, både i beskrivningen av den akademiska miljön, men också i språkbehandlingen, persongalleriet och den bakvända deckarhistorien. Därför hade jag höga förväntningar på hennes andra bok, Den lille vännen.
Huvudpersonen är tolvåriga Harriet som växer upp i en familj där pappan till största del är frånvarande och där mamman och storasystern lever i skuggan av mordet på äldsta syskonet Robin, något som man aldrig talar om. De som egentligen får något att hända i familjen är mormor och hennes tre systrar.
Min tolkning av baksidestexten var att boken skulle handla om Harriets sökande efter broderns mördare. Denna frågeställning förekommer visserligen i början av boken, men sedan tar en mängd sidospår över och jag känner mig lite lurad. Om man är intresserad av hur det var för en tolvårig flicka att växa upp i en trasig familj i en småstad i södra USA i (kanske) mitten av 1900-talet, då hade det här varit en läsvärd bok. Det är säkert en bra bok egentligen, men den gör verkligen inget för mig.
Huvudpersonen är tolvåriga Harriet som växer upp i en familj där pappan till största del är frånvarande och där mamman och storasystern lever i skuggan av mordet på äldsta syskonet Robin, något som man aldrig talar om. De som egentligen får något att hända i familjen är mormor och hennes tre systrar.
Min tolkning av baksidestexten var att boken skulle handla om Harriets sökande efter broderns mördare. Denna frågeställning förekommer visserligen i början av boken, men sedan tar en mängd sidospår över och jag känner mig lite lurad. Om man är intresserad av hur det var för en tolvårig flicka att växa upp i en trasig familj i en småstad i södra USA i (kanske) mitten av 1900-talet, då hade det här varit en läsvärd bok. Det är säkert en bra bok egentligen, men den gör verkligen inget för mig.
Kate Mosse: Sepulchre
Sepulchre uttalas med betoning på första stavelsen och ordet betyder gravkammare. Det är också titeln på Kate Mosses andra bok. Den första var Labyrinth, vilken jag läste i slutet av förra året.
Sepulchre är en äventyrsroman med små övernaturliga inslag. Precis som Mosses förra bok är det här en rejäl historia (över 700 sidor) som utspelar sig längs två tidslinjer; en i nutid och en i slutet av 1800-talet. I nutid anländer en författare till en liten by i södra Frankrike för att göra efterforskningar för en biografi, men också för att söka sina rötter. För lite mer än ett sekel sedan reser sjuttonåriga Léonie tillsammans med sin bror till samma by för att besöka sin faster på Domaine de la Cade.
Givetvis finns det intrikata kopplingar mellan de båda berättelserna. Författaren i nutid, Meredith Martin, försöker lista ut vad som hände för hundra år sedan - en historia som vi läsare får ta del av mellan varven. Det är lite svårt att sammanfatta vad som händer, men det är mörk mystik, en tarot-kortlek, onda skurkar och tragisk kärlek. Historiens längd kan delvis förklaras med en stor detaljrikedom, något som jag tycker gör berättelsen levande och spännande.
Både Labyrinth och Sepulchre har tillhörande webbplatser som jag ännu inte utforskat.
Sepulchre är en äventyrsroman med små övernaturliga inslag. Precis som Mosses förra bok är det här en rejäl historia (över 700 sidor) som utspelar sig längs två tidslinjer; en i nutid och en i slutet av 1800-talet. I nutid anländer en författare till en liten by i södra Frankrike för att göra efterforskningar för en biografi, men också för att söka sina rötter. För lite mer än ett sekel sedan reser sjuttonåriga Léonie tillsammans med sin bror till samma by för att besöka sin faster på Domaine de la Cade.
Givetvis finns det intrikata kopplingar mellan de båda berättelserna. Författaren i nutid, Meredith Martin, försöker lista ut vad som hände för hundra år sedan - en historia som vi läsare får ta del av mellan varven. Det är lite svårt att sammanfatta vad som händer, men det är mörk mystik, en tarot-kortlek, onda skurkar och tragisk kärlek. Historiens längd kan delvis förklaras med en stor detaljrikedom, något som jag tycker gör berättelsen levande och spännande.
Både Labyrinth och Sepulchre har tillhörande webbplatser som jag ännu inte utforskat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)