Stephenie Meyer: Twilight

Jo, det här är den där berömda vampyrboken som precis har blivit film som stackars fjortisar inte får se. Jag hade inte riktigt hängt med i uppståndelsen kring den, så jag läste den utan särskilda förväntningar ett par veckor innan filmen gick upp i Sverige.

Huvudpersonen är en ung flicka som flyttar till sin pappa i en stad i ena hörnet av USA. Hon börjar på en ny skola där hon träffar en intressant kille som visar sig vara vampyr. Deras förhållande blir därför något komplicerat. Det händer egentligen inte så mycket i den här första boken. Bella och Edward cirkulerar runt varandra i någon slags planetarisk "vill/vill inte"-dans. Vampyrer torde vara ett tacksamt tema för fjortisböcker eftersom det fångar upp den klassiska tonårsalieneringen. Den delen av historien har Meyer fått till bra, men i övrigt är boken tämligen platt. Huvudpersonerna har egentligen inte mycket till personlighet, utan det mesta är bara yta, och handligen är mager. Det känns som ett enda stort effektsökeri som breder ut sig på över 400 sidor när det egentliga innehållet bara räcker till en novell.

Douglas V. Duff: Rymdpiraterna

Rymdpiraterna är sedan länge utgallrad från Björsäters folkbibliotek, en filial av Åtvidabergs kommunbibliotek. Den är från 1958 och i gammalt biblioteksband som luktar så där som bara gamla biblioteksböcker gör. Ryggen bär beteckningen uHcg vilket indikerar att det är en ungdomsbok.

Boken utspelar sig i mellanöstern och huvudpersonen är en sextonårig brittisk pojke vid namn Alan. Han och hans tvillingbror uppfostrades av en arabisk kvinna sedan deras mamma skjutits av terrorister, vilket gör att han behändigt nog talar flytande arabiska likaväl som engelska. En grupp skummisar med flygdräkter, antagligen drivna av någon atomkraft, har tillfångatagit en massa människor och bygger en hemlig bas i bergen. Självklart måste Alan rädda allihop, inte minst kvinnan som uppfostrat honom och hans bror.

Detta är en klassisk pojkbok, rätt spännande, och med intressanta politiska undertoner.

Om jag räknat rätt är detta årets 33:e bok. Inte så imponerande kanske, men jag läser ju mest för min egen skull.

Michel Hoeye: No time like showtime

Detta är den tredje boken om urmakarmusen Hermux Tantamoq. De första två heter Time stops for no mouse och The sands of time. Åtminstone den första fanns på svenska för ett tag sedan, men jag hittar den inte på nätet nu. Bokhandlarna kategoriserar detta som barn- och ungdomslitteratur, men böckerna är både roliga och intelligenta och passar även för en vuxen publik, åtminstone en som inte skäms för att ha roligt.

Hermux Tantamoq är egentligen en stillsam och ordentlig mus som har ett urmakeri. Av olika anledningar lyckas han dock bli indragen i allehanda spännande äventyr. Den här gången hamnar han i teaterbranschen, där direktören för Varmint Variety Theatre vill ha hans hjälp att spåra vem som hotar att ta över teatern. Som täckmantel får Hermux i uppdrag att designa scenografin till nästa uppsättning, vilket ställer till med en del problem. Samtidigt försöker han få rätsida på relationen till den hjältemodiga aviatrisen Linka Perflinger och mata sitt husdjur, nyckelpigan Terfle.

Det här är en snabb och rolig berättelse med många korta kapitel som gör att man gärna läser vidare lite till. Mössens värld har stora likheter med vår egen, men man märker att författaren lagt ner lite extra tankemöda på att få till detaljerna som gör den trovärdig. Huvudpersonerna är ytterst sympatiska och har relativt djupa karaktärer. Dessutom har de roliga namn. Hela serien är mycket läsvärd.