Mons Kallentoft: Sommardöden

I den här årsfärska boken är det varmt, jättevarmt. Den går dessutom som sommarföljetong i Corren, vilket på ett sätt kändes väldigt passande, åtminstone förra veckan då det var riktigt hett ute.

En fjortonårig flicka hittas naken och förvirrad i Trädgårdsföreningen. Hon minns inte vad som har hänt, men när en annan flicka anmäls försvunnen känns det naturligt att koppla samman fallen. Någon rövar bort flickor och skrubbar dem rena. Varför? Det är ruggiga saker som händer, och i hemtama och snälla miljöer dessutom. Många olika platser i riktiga Linköping figurerar, ännu mer än i föregångaren Midvinterblod.

Jag gillar Kallentofts lite suggestiva sätt att skriva. Det är mycket korta fragment av meningar, men jag tror att om man läser lite snabbare än normalt, och inte tar så många pauser, så flyter man liksom in och med i historien. (Just av den anledningen känns det dumt att ha den som följetong.) Den blir levande, påtaglig och lite skrämmande, vilket ju är meningen med en modern deckare. Det enda jag egentligen har emot Sommardöden är att det saknas pusselbitar. Upplösningen bara händer, utan att man känner att det fanns något logiskt steg dit. Kanske hade Malin Fors bara lite tur. Det kan hon vara väl unnad.

Fale Burman: Död åt republiken

Här har vi en svensk deckare från 1955, en av den gamla trevliga sorten. Jag köpte den på något loppis, främst på grund av det speciella omslaget. Enligt vissa källor var Fale Burman en optiker och reklamman som levde 1913-70 och han omnämns även i en avhandling om gamla pusseldeckare som jag kanske måste läsa i framtiden. Tänk vad man kan lära sig om man googlar på saker.

Huvudpersonen är reklamtecknaren Tobby Hagen som tillsammans med sin vän, egyptologen Reidar Hammer, har blivit inbjudna till den fria republiken Liberta, en sommarkoloni för vuxna män som leker republik på ett studentikost sätt. Invånarna i republiken har olika funktioner som president och utrikesminister och man kan få tjusiga stämplar i passet vid besök. Sommaridyllen skakas dock snart, givetvis, av ett mord. De misstänkta är många, liksom motiven, men efter några kapitel av rotande i historiska oförrätter så identifieras mördaren. Det klassiska mordet i en isolerad krets får här en originell och rolig inramning.

Jag har några fler Fale Burman i den samlarvänliga Zebraserien som jag ser fram emot att läsa så småningom.

Michel Hoeye: No time like showtime

Detta är den tredje boken om urmakarmusen Hermux Tantamoq. De första två heter Time stops for no mouse och The sands of time. Åtminstone den första fanns på svenska för ett tag sedan, men jag hittar den inte på nätet nu. Bokhandlarna kategoriserar detta som barn- och ungdomslitteratur, men böckerna är både roliga och intelligenta och passar även för en vuxen publik, åtminstone en som inte skäms för att ha roligt.

Hermux Tantamoq är egentligen en stillsam och ordentlig mus som har ett urmakeri. Av olika anledningar lyckas han dock bli indragen i allehanda spännande äventyr. Den här gången hamnar han i teaterbranschen, där direktören för Varmint Variety Theatre vill ha hans hjälp att spåra vem som hotar att ta över teatern. Som täckmantel får Hermux i uppdrag att designa scenografin till nästa uppsättning, vilket ställer till med en del problem. Samtidigt försöker han få rätsida på relationen till den hjältemodiga aviatrisen Linka Perflinger och mata sitt husdjur, nyckelpigan Terfle.

Det här är en snabb och rolig berättelse med många korta kapitel som gör att man gärna läser vidare lite till. Mössens värld har stora likheter med vår egen, men man märker att författaren lagt ner lite extra tankemöda på att få till detaljerna som gör den trovärdig. Huvudpersonerna är ytterst sympatiska och har relativt djupa karaktärer. Dessutom har de roliga namn. Hela serien är mycket läsvärd.

Brian Jacques: Redwall: Cluny Gisslaren

Det här är första delen i en vad jag skulle vilja beteckna barn/ungdoms-fantasy-serie. Handlingen tilldrar sig i och runt klostret Redwall som till största delen bebos av möss. De onda figurerna i historien är främst råttor, ledda av den hemske Cluny. Den som ganska snart visar sig bli hjälten i historien är den unge novisen Matthias, som på något mystiskt sätt verkar ha kopplingar till en historisk hjälte. Det är en klassisk hjältesaga, lite småspännande och med flera roliga bifigurer.

Tyvärr sugs jag dock inte in i den här världen. Den skulle ha kunnat vara fängslande, men misslyckas. Nog för att det här är en låtsasvärld för barn, men det är lite väl mycket motsägelser och hängande frågor. Hur kan råttorna rida i en vagn dragen av en häst? Vilken religion hör klostret till? Hur stor är egentligen klosterbyggnaden i förhållande till mössen? Dessutom är handlingen vansinnigt förutsägbar. Det finns inga nyanser och alla personer är stereotypa. Jag läser gärna barn- och ungdomslitteratur, men det här är en serie som jag inte kan rekommendera.

Leonie Swann: Glenkill

Glenkill är en fantastisk bok som får en att se på världen med andra ögon, åtminstone varje gång man passerar en fårhage. Den sympatiske fåraherden George blir tyvärr brutalt mördad i början av boken, men hans fårhjord bestämmer sig för att lösa mysteriet. Handlingen berättas uteslutande från fårens perspektiv, och även om de är trevliga så är de inte alltid särskilt smarta. Eller snarare är det så att deras begreppsvärld är något begränsad och allt som de ser måste tolkas genom deras egna erfarenheter av att vara får.

Alla fåren har namn och tydliga personligheter, vilket framgår av dramatis oves i början av boken. (Oves - bara en så'n sak!) Även om de i strikt mening kanske inte alltid agerar som de stillsamma betande varelser man ibland går förbi, så gör inte det något, för på något sätt känns deras beteende djupt trovärdigt. Det är som om författaren verkligen vet vad det innebär att vara får, eller åtminstone har tänkt igenom det noga. Själva deckarintrigen är faktiskt helt okej också, men den stora behållningen är fåren och deras sätt att angripa olika problem. Detta perspektiv gör boken unik, åtminstone i vår bokhylla. Jag skulle kunna skriva mycket mer, men det skulle bara förstöra nöjet att själv upptäcka denna otroligt trevliga skock med får. Läs den!

Bo Baldersson: Statsrådet och den utsträckta handen

Detta är den nionde Balderson-deckaren, och jag har hittills lyckats läsa dem i ordning. Det spelar egentligen ingen större roll, för huvudpersonerna utvecklas inte. Galleriet av småkonstiga mordmisstänkta filurer är sig likt från övriga böcker. Vilhelm träffar en gammal bekant från ungdomen. Statsrådet sätts på plats av en gammal dam med skinn på näsan, som för övrigt sätter alla andra på plats på ett för läsaren underhållande sätt. Utfrågningarna går sin gilla gång, då och då avbrutna av kapitel avsedda att gissla den samtida politiken. Större delen av boken är minst lika småtrevlig som de andra, men vid upplösningen avviker den från normen och blir lite underlig på ett sätt som jag inte ska gå in på. Eftersmaken blir därmed något sämre än vanligt.

Senaste tidens läsa böcker

På något sätt lyckades jag trilla ur loopen när det gäller att uppdatera den här läsjournalen. Jag hade stora planer på att komma ikapp till semestern, men nu har större delen av den passerat utan några uppdateringar. Nu tänkte jag dock ta tag i det hela, och jag börjar med en lista över de böcker som jag läst under maj, juni och juli. Dessa tänker jag blogga om, mer eller mindre utförligt, den närmaste veckan:

• Bo Baldersson: Statsrådet och den utsträckta handen
• Leonie Swann: Glenkill
• Brian Jacques: Redwall: Cluny Gisslaren
• Michel Hoeye: No time like showtime
• Fale Burman: Död åt republiken
• Mons Kallentoft: Sommardöden
• Kate Mosse: Sepulchre
• Donna Tartt: Den lille vännen
• Thomas Kanger: Den döda vinkeln
• John O'Farrell: Kan innehålla nötter
• Charles Stross: Halting State
• Åsa Larsson: Solstorm

Så, nu har jag lovat. Och i höst ska det bli mer frekventa uppdateringar.