Prosapolis

DN har inrättat en prosapolis, tydligen i syfte att på ett lätt humoristiskt sätt kritisera texter och författare. Detta fenomen skiljer sig på ett hälsosamt sätt från typiska språkpoliser genom att lyfta blicken och fokusera på texten snarare än orden. Felstavningar är inte så intressanta, det viktiga är att identifiera syntaktiskt korrekta missbruk av språket. Jag tycker att det är en fantastisk idé, framför allt efter att ha läst deras första anklagelse gentemot Paulo Coelho. De varierade men ofta positiva sätt varpå andra bloggare har recenserat honom har fyllt mig med en känsla av obehag som nu prosapolisen på ett förjänstfullt sätt har satt ord på. Han bakar fluffiga och pompösa maränger av innehållslösa "visdomar". Klart att jag aldrig skulle få för mig att läsa sådant! Livet är för kort för att ödslas på halvtaskiga böcker. Och det ska bli intressant att se hur lång tid det tar för mig att bli oense med prosapolisen.

Douglas V. Duff: Rymdpiraterna

Rymdpiraterna är sedan länge utgallrad från Björsäters folkbibliotek, en filial av Åtvidabergs kommunbibliotek. Den är från 1958 och i gammalt biblioteksband som luktar så där som bara gamla biblioteksböcker gör. Ryggen bär beteckningen uHcg vilket indikerar att det är en ungdomsbok.

Boken utspelar sig i mellanöstern och huvudpersonen är en sextonårig brittisk pojke vid namn Alan. Han och hans tvillingbror uppfostrades av en arabisk kvinna sedan deras mamma skjutits av terrorister, vilket gör att han behändigt nog talar flytande arabiska likaväl som engelska. En grupp skummisar med flygdräkter, antagligen drivna av någon atomkraft, har tillfångatagit en massa människor och bygger en hemlig bas i bergen. Självklart måste Alan rädda allihop, inte minst kvinnan som uppfostrat honom och hans bror.

Detta är en klassisk pojkbok, rätt spännande, och med intressanta politiska undertoner.

Om jag räknat rätt är detta årets 33:e bok. Inte så imponerande kanske, men jag läser ju mest för min egen skull.

Mark Mills: The savage garden

The savage garden åkte med i någon "Köp tre, betala för två" i någon bokhandel i London senast vi var där. Efter att ha sett omslaget och läst baksidestexten bestämde jag mig efter tjugo sekunder att det här var ännu en trevlig bok i kölvattnet efter da Vinci-koden. Även om jag raljerar lite över detta fenomen är det i min värld inte negativt. Det har kommit många böcker som är betydligt mer intelligent skrivna, men de får naturligtvis inte lika många läsare.

Huvudpersonen David är en ung konststuderande som åker till Italien för att skriva en uppsats om en gammal renässansträdgård med skulpturer. Boken utspelar sig 1958, ett drygt decennium efter andra världskriget. Hans uppgift är att ta reda på trädgårdens hemlighet. Varför lät husets ägare uppföra trädgården som en minnespark efter sin fru, trettio år efter hennes död? Vad betyder skulpturerna? Och vilka hemligheter döljer den nuvarande ägarfamiljen? Adam dras in i något som är större än han först trott, men han är ung och perceptiv och klarar ut det mesta.

Trots sina nästan 400 sidor går det relativt fort att läsa boken. Sidorna är glest satta och språket är lätt, trots många referenser till renässanskonst, om vilket jag inte kan särskilt mycket. Men är man det minsta intresserad av konst, litteratur och antik mytologi är den här boken ett perfekt sätt att fördriva några timmar.

William Gibson: Spook country

Gibson har på senare år skrivit allt mer realistiska romaner som ligger en bra bit ifrån 1980-talets cyberpunk. Precis som förra boken Pattern recognition har Spook country i princip inga SF-inslag, men Gibson kan skriva suggestivt och lite lätt obegripligt i alla fall.

En före detta artist som nu livnär sig som frilansjournalist håller på att göra ett reportage om lokativ konst åt en nystartad tidning som kanske inte existerar. Lokativ konst existerar i en virtuell verklighet som är kopplat till en fysisk plats, som om någon hade ritat ovanpå verkligheten. För att lösa detta rent tekniskt behövs smått olagliga installationer av trådlösa nätverk. En av teknikerna bakom konstverken har dock försvunnit under mystiska omständigheter. Parallellt med detta håller en ung kille på att skicka meddelanden genom iPods. Och någon annan jagar honom.

Det är många personer med i historien och det är till en början inte helt klart hur de hör ihop med varandra. När boken är slut är det fortfarande många frågetecken kvar, men det är liksom Gibsons stil. Han skriver rätt obegripligt och i början får man kämpa sig igenom texten. Kanske har jag bestämt mig för att tycka om det på förhand och har därför större tålamod än vanligt.

Rebekah Nathan: My freshman year

Under en av mina planlösa vandringar i universitetsbiblioteket snubblade jag över den här boken. Den handlar om en antropolog som, efter att ha undervisat antropologi i femton år, insåg att hon egentligen inte visste särskilt mycket om sina studenter. Därför såg hon till att bli antagen som student för att göra precis det som antropologer gör: leva tillsammans med folkstammar under täckmantel.

Författarens namn är en pseudonym och hon är noga med att inte avslöja vilket universitet hon studerat, allt för att skydda integriteten hos dem hon studerat. Boken är en rätt så populärvetenskaplig beskrivning av hennes studier och slutsatser. Angreppssättet är mycket fascinerande, även om slutsatserna inte direkt är särskilt omvälvande. Det finns dock många intressanta sidospår som gör att man måste lägga ifrån sig boken och sitta och fundera en stund. Författaren funderar över vad det innebär att vara amerikan, hur unga människors individualism fungerar och hur minoritetsgrupper identifierar sig själva.

Charles Stross: Saturn's Children

En bit in i framtiden är mänskligheten helt utdöd, men alla robotar är kvar och försöker efter bästa förmåga upprätthålla samhället. En social hierarki har uppstått där de mest människoliknande robotarna styr. Freya Nakamichi-47 lever lite utanför den här hierarkin. Hon och hennes systrar konstruerades för att... hm... tillfredställa ett av människornas mest grundläggande behov. Men nu finns inga människor kvar och hennes liv är ganska tomt och innehållslöst. För att klara livhanken, och undkomma en del skumma typer, tar hon ett uppdrag som kurir åt Jeeves Corporation. Hennes uppdrag är att smuggla en okänd behållare från Venus till Mars. Det är dock inte så enkelt som det låter, eftersom många är ute efter det hon fraktar.

Stilmässigt är den här boken rätt annorlunda från övriga jag har läst av samma författare. Den är dedikerad till Robert Heinlein och Isaac Asimov och är skriven i deras anda. Omslaget deklarerar att det är en space opera och till sin struktur och innehåll liknar boken Heinlein. Tematiskt har den mycket gemensamt med Asimov med den intressanta problematiseringen av ett robotsamhälle som saknar människor. Denna sammanvävning av två giganters tankevärldar är skickligt gjord och mycket underhållande.

Jag har den amerikanska inbundna utgåvan med ett omslag som många ogillar, även författaren själv i viss mån. Samtidigt som jag tycker att det är en sorglig värld vi lever i där författaren inte kan påverka omslaget, skulle jag inte skämmas för att ses läsa den här boken offentligt. Jag gillar den här typen av futuristisk teckning och tycker att det är rätt larvigt att ärkekonservativa och svårt politiskt korrekta tyckare känner sig nödgade att lägga ner energi på att tycka illa om något så trivialt.

Åsa Larsson: Solstorm

I den här boken är det kallt. Den utspelar sig i Kiruna, en stad som Rebecka Martinsson för länge sedan lämnat bakom sig för att bli advokat i Stockholm. Hon reser dock tillbaka för att ta hand om en gammal vän i samband med ett mystiskt mord med religiösa förtecken. Den mördade är förgrundsgestalt i Kristallkyrkan och bror till Rebeckas vän, Sanna. Envis som hon är kan inte Rebecka låta bli att rota i mordet och hon tvingas konfrontera en del smärtsamma minnen från barndomen i processen.

Religion som gått fel är ett tacksamt tema för deckare, eftersom det kan förklara, om än ej ursäkta, nästan vad som helst. Någon av personerna i boken konstaterar målande att kyrkor tenderar att dra till sig såväl trasiga människor, som människor med begär att ha makt över trasiga människor. Åsa Larsson gör ganska mycket av detta tema, och Rebecka är en intressant person som jag gärna läser mer om.