Detta är ännu en kopia av da Vinci-koden och med tanke på titlen är det kanske ingen överraskning att stora delar utspelar sig under vattnet. Jack Howard är, precis som författaren, marinarkeolog och dyker efter antika skeppsvrak. När den här historien börjar har han fått ett tips från ett nyligen upphittat egyptiskt pergament. Texten pekar ut var det gamla Atlantis fanns och givetvis måste det eftersökas. För att göra det hela lite med Hollywoodmässigt är han dock inte ensam, utan en traditionell östeuropeisk skurk jagar honom och hans besättning.
De delar av boken som beskriver all teknisk dykarutrustning verkar ganska trovärdig på grund av detaljrikedomen. Handlingen och personerna är dock rätt platta och boken känns som ett utbroderat manus till en Indiana Jones-film som aldrig blev av. Vissa passager berättar initierat om olika antika kulturer och deras skriftspråk, och visst har berättelsen en klar riktning framåt, men särskilt välskriven är den inte.
söndag 27 april 2008
Glen David Gold: Carter beats the devil
Carter beats the devil är en liten kloss, i pocket, på över 550 sidor. Det är en påhittad biografi över illusionisten Charles Carters liv och utspelar sig runt förra sekelskiftet. Vi får följa hans liv i olika episoder, hur han som liten pojke blir intresserad av trollkarlsbranschen, hans första tid som professionell och de senare framgångarna.
Eftersom boken utspelar sig under ganska lång tid skiftar den karaktär flera gånger. Just när jag trodde att jag fått grepp om vad den handlade om, så bytte den riktning, vilket var spännande. Den innehåller verkligen lite av varje. På ett sätt är det en biografi, som är en roman med inslag av deckarhistorier. Samtidigt beskriver den dåtidens värld och hur magiker arbetade bakom kulisserna. Det är ingen bok man skrattar av, men den är underhållande på ett lite lågmält sätt och biter sig fast.
Eftersom boken utspelar sig under ganska lång tid skiftar den karaktär flera gånger. Just när jag trodde att jag fått grepp om vad den handlade om, så bytte den riktning, vilket var spännande. Den innehåller verkligen lite av varje. På ett sätt är det en biografi, som är en roman med inslag av deckarhistorier. Samtidigt beskriver den dåtidens värld och hur magiker arbetade bakom kulisserna. Det är ingen bok man skrattar av, men den är underhållande på ett lite lågmält sätt och biter sig fast.
onsdag 2 april 2008
Douglas Coupland: The Gum Thief
Roger är ensam, medelålders och har ett rätt tråkigt jobb på ett kontorsvaruhus. Här arbetar också Bethany, en ung tjej klädd och sminkad i svart. Hon upptäcker en dag Rogers dagbok där han låtsas vara henne. De börjar kommunicera via brev och lär så småningom känna varandra. Anledningarna till att Roger är ensam klarnar och Bethanys komplicerade förhållande till sin mamma och världen i allmänhet blir uppenbart. Samtidigt får vi också läsa delar av den bok som Roger skriver.
Alltså, det låter kanske inte så kul när jag beskriver boken på det viset, men på ett plan är det just detta den handlar om. På ett annat plan är den, precis som allt annat av Coupland, en berättelse om hur man hittar en strimma hopp i den totala meningslösheten och hur man förhåller sig till sina närmaste. Man skulle kunna säga att Coupland skriver nakna skildringar av utsatta och trasiga människor, men då har man inte riktigt förstått. Det han egentligen försöker säga är att alla är mer eller mindre trasiga och att "alla familjer är psykotiska", vilket för övrigt är titeln på en annan av hans böcker.
Coupland behärskar inte bara språket utan också dramaturgin och inte minst formen, som han gärna experimenterar med. Han hamnar lätt topp fem på listan över mina favoritförfattare. Han känns både aktuell och äkta, vilket är en ovanlig kombination. Och i boken finns en bok, som innehåller en bok. Som kinesiska askar.
Alltså, det låter kanske inte så kul när jag beskriver boken på det viset, men på ett plan är det just detta den handlar om. På ett annat plan är den, precis som allt annat av Coupland, en berättelse om hur man hittar en strimma hopp i den totala meningslösheten och hur man förhåller sig till sina närmaste. Man skulle kunna säga att Coupland skriver nakna skildringar av utsatta och trasiga människor, men då har man inte riktigt förstått. Det han egentligen försöker säga är att alla är mer eller mindre trasiga och att "alla familjer är psykotiska", vilket för övrigt är titeln på en annan av hans böcker.
Coupland behärskar inte bara språket utan också dramaturgin och inte minst formen, som han gärna experimenterar med. Han hamnar lätt topp fem på listan över mina favoritförfattare. Han känns både aktuell och äkta, vilket är en ovanlig kombination. Och i boken finns en bok, som innehåller en bok. Som kinesiska askar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)