David Alexander: Terror på Broadway

Terror på Broadway dök upp i julas hos mina föräldrar i en låda med gamla böcker som skulle skänkas bort. Jag har ingen aning om hur den hamnade där och jag betvivlar starkt att de har läst den. Eftersom jag själv tidigare har läst en del amerikanska deckare från 1950-talet med viss behållning tyckte jag dock att den lika gärna kunde få följa med hem till oss. Boken är från 1954 och gavs ut i Sverige i serien Gebers kriminalromaner. Jag har en känsla av att det borgar för åtminstone lite kvalitet, men jag vet egentligen inte tillräckligt mycket om serien för att kunna säga något bestämt.

En seriemördare som kallar sig Waldo har en tid härjat på Broadway utan att bli infångad. Efter några månaders uppehåll skickar han ett brev till tidningen Broadway Times där han avslöjar var och när nästa mord kommer att ske. Chefredaktören Bart Hardin funderar på om han ska publicera brevet eller inte och blir snart själv indragen i jakten på mördaren. Vägen går genom otaliga teatrar, nattklubbar och barer där det ständiga flödet av visky (som det stavas i den här boken) driver handlingen framåt.

Det här är en småtrevlig deckare med hög promillehalt och små inslag av filosofierande tillbakablickar som gör att den höjer sig lite över många av de andra billiga böckerna i mjukband som jag släpat hem från olika loppmarknader. Jag tror inte att den går att få tag på idag, men jag tänkte inte rekommendera den i alla fall.

Förresten är nu ställningen 3-3 mellan Jenny och mig. Olidligt spännande!

Agatha Christie: Elephants Can Remember

Om man räknar generöst kan man säga att jag har alla deckare som Agatha Christie har skrivit. Jag har i alla fall alla deckarromaner, en del på svenska och en del på engelska, i alla möjliga sorters utgåvor. När det gäller novellerna är jag inte helt säker. Det var ett tag sedan jag räknade, och det är lite rörigt att hålla reda på olika samlingar utgivna i Storbritannien respektive USA. De "tjocka" böckerna håller jag hur som helst på att ta mig igenom, långsamt men säkert. Ungefär hälften har jag klarat av hittills.

Elephants Can Remember är från 1972 och det är författarinnans 73:e detektivroman. Hercule Poirot spelar en av huvudrollerna när det gäller att reda ut ett dubbelt självmord som skedde för många år sedan. Tillsammans med författarinnan Ariadne Oliver besöker han släktingar, bekanta och tjänstefolk som genom sina mer eller mindre sanna berättelser ger olika pusselbitar. Till slut lyckas han, givetvis, presentera den sanna versionen av de mystiska händelserna.

En av de saker som gör den här boken, och i princip alla andra av Christies deckare, läsvärd är stämningen. Det vilar en lugn brittisk elegans och sirlighet över berättelsen. Ingen springer omkring och skriker. Alla problem löses genom lugna intellektuella samtal i mjuka soffor, gärna med ett glas sherry eller varför inte sirop de cassis. Somliga skulle kanske tycka att berättelsen är allt för väluppfostrad, långsam och tråkig, men jag finner den sofistikerad, rogivande och intressant.

2007 i ett nötskal

Jenny har hakat på en trend och analyserat 2007 års läsning utifrån en uppsättning kategorier. Så här ser det ut när jag gör samma sak:

Böcker som har en färg i titeln
inga

Böcker som har ett djur i titeln
Thomas Kanger: Sjung som en fågel
Jasper Fforde: The fourth bear

Böcker som har ett förnamn i titeln
Agatha Christie: Parker Pyne investigates
Rex Stout: Caesar är död
Pat Cadigan: Dervish is digital
J.K. Rowling: Harry Potter and the deathly hallows
Dorothy Sayers: Lord Peters största affär
Douglas Coupland: Eleanor Rigby
John Ringo/Julie Cochrane: Cally's war

Böcker som har ett ortnamn i titeln
Agatha Christie: The Listerdale mystery
Carina Burman: Babylons gator

Böcker som har ett väderfenomen i titeln
Agatha Christie: Death in the clouds

Böcker som har en växt i titeln
inga

Min läsning under 2007 var inte så färglös som den här listan antyder, och inte heller helt befriad från vegetabiliska inslag. Dock var det förvånansvärt många böcker som hade ond bråd död i titeln, men det får gå på en annan lista.

Charles Stross: Glasshouse

Glasshouse var en julklapp och råkade hamna högst upp i traven med böcker på mitt sängbord. Därför blev detta den första boken jag läste ut under 2008. Jag har tidigare läst Accelerando av samma författare och Glasshouse verkar utspela sig i samma universum men längre fram i tiden. I det 27:e århundradet är identitetsstöld det värsta brottet man kan begå. Mord är numera mest bara irriterande, eftersom det tvingar en att återskapa sig från den senaste säkerhetskopian. Och lika lätt som man gör flera kopior av sig själv kan man byta till en annan kropp.

Ett annat sätt att få en nystart i livet är att låta redigera sitt minne. Med tanke på att det enda sättet att dö är att vara klantig är det kanske ett bra alternativ efter några hundra års liv. Huvudpersonen i Glasshouse heter Robin och har just vaknat upp efter en mer eller mindre komplett minnesrensning. Han håller på att återhämta sig när han får höra talas om ett sociologiskt experiment. Forskarna söker efter människor som frivilligt vill stänga in sig några år i en låtsasvärld som är en återskapad version av tidigt 2000-tal. Eftersom en okänd person verkar vara ute efter honom bestämmer sig Robin för att ligga lågt ett tag, som frivillig i glashuset.

Det roligaste med Glasshouse är beskrivningen av det låtsasliv som förskspersonerna ska leva, allt enligt de bristfälliga källor som forskarna har. Genom det här upplägget kan författaren på ett mycket konkret sätt betrakta vår tid genom den framtida människans glasögon. Fenomen som stereotypa könsroller och sökandet efter popularitet framstår som särskilt löjliga och primitiva. I framtiden kan man ju själv bestämma, och när som helst byta, sitt kön, åtminstone utanför glashuset. Givetvis står allting inte riktigt rätt till i den lilla experimentvärlden och Robin är inte så säker som han hoppats. Efter några veckor i glashuset blir boken betydligt mer dramatisk och spännande, men det är för långt för att gå in på här.

Ett citat från en recensent på baksidan av boken säger att det är som att vara instängd i en exploderande idéfabrik utan hjälm. Det är en både målande och rättvis bild. Glasshouse är full av idéer om hur just den här specifika framtiden fungerar. Det gör att man ibland måste ta en paus för att fundera över konsekvenserna och jag har kommit på mig själv med att fundera över hur den här världen kan hänga ihop även långt efter jag läst ut boken. Det känns roligt och fräscht och jag hoppas att resten av hans böcker har samma förmåga att sätta myror i huvudet på en.

Utmaning

Anledningen till att jag har börjat blogga om de böcker jag läser är att jag har blivit utmanad av min fru. Hon har sedan ett tag tillbaka en egen bokblogg, Utflykter i bokskogen. Tanken är att den av oss som bloggar om flest utlästa böcker under 2008 (eller någon annan lämplig tidsperiod) vinner ett ännu icke specificerat pris samt inte minst den eviga äran. Just nu ligger hon före mig, men året har bara börjat och jag har en utläst bok som jag snart ska skriva om.

Premiär

En bastion har fallit! Jag ska, som en av de sista i världen, börja blogga. Dock endast i syfte att för min egen skull dokumentera vilka böcker jag läser. De senaste åren har jag läst i snitt en bok i veckan. Det har blivit ganska mycket deckare och en del science fiction. Bland annat håller jag på att ta mig igenom min nästan kompletta samling Agatha Christie. Jag hoppas kunna återkomma med mer kommentarer kring vanor och planer på en lagom pretentiös nivå.