Agatha Christie: Elephants Can Remember

Om man räknar generöst kan man säga att jag har alla deckare som Agatha Christie har skrivit. Jag har i alla fall alla deckarromaner, en del på svenska och en del på engelska, i alla möjliga sorters utgåvor. När det gäller novellerna är jag inte helt säker. Det var ett tag sedan jag räknade, och det är lite rörigt att hålla reda på olika samlingar utgivna i Storbritannien respektive USA. De "tjocka" böckerna håller jag hur som helst på att ta mig igenom, långsamt men säkert. Ungefär hälften har jag klarat av hittills.

Elephants Can Remember är från 1972 och det är författarinnans 73:e detektivroman. Hercule Poirot spelar en av huvudrollerna när det gäller att reda ut ett dubbelt självmord som skedde för många år sedan. Tillsammans med författarinnan Ariadne Oliver besöker han släktingar, bekanta och tjänstefolk som genom sina mer eller mindre sanna berättelser ger olika pusselbitar. Till slut lyckas han, givetvis, presentera den sanna versionen av de mystiska händelserna.

En av de saker som gör den här boken, och i princip alla andra av Christies deckare, läsvärd är stämningen. Det vilar en lugn brittisk elegans och sirlighet över berättelsen. Ingen springer omkring och skriker. Alla problem löses genom lugna intellektuella samtal i mjuka soffor, gärna med ett glas sherry eller varför inte sirop de cassis. Somliga skulle kanske tycka att berättelsen är allt för väluppfostrad, långsam och tråkig, men jag finner den sofistikerad, rogivande och intressant.