lördag 16 februari 2008

Åke Edwardsson: Vänaste land

En gång för några år sedan glömde jag bort att avbeställa månadsboken i den bokklubb som jag är med i. Den boken som kom, som ett brev på posten, den gången var en av Åke Edwardssons första deckare och eftersom jag ändå betalt den tyckte jag att jag lika gärna kunde läsa den. Det är inte något jag har ångrat. Tvärtom har jag fortsatt att läsa böckerna om Erik Winter.

Vänaste land utspelar sig i en förort till Göteborg där tre nysvenskar hittas brutalt nedskjutna i en jourbutik. Winter och hans kollegor har till en början lite svårt att riktigt förstå hur livet gestaltar sig för människor som är på flykt och vars framtid i Sverige är oklar. Sakta men säkert klarnar dock bilden och utan att själv vara särskilt insatt tycker jag ändå att problematiken med att leva lite utanför samhället görs tydlig.

En modern svensk deckare som Vänaste land skiljer sig radikalt från de Christie-deckare som jag också gärna läser. Edwardsson talar inte alltid om detaljer. Det är mycket som är oklart och antyds, och man får följa med in i huvudet, både på boven och polisen. Det står inte ens deckare någonstans på boken. Det heter kriminalroman eller spänningsroman. Kanske är det finare. Underhållande är det i alla fall.

måndag 4 februari 2008

Charles Stross: The Atrocity Archives

Som av en händelse fick jag i julklapp inte bara en utan två böcker av Charles Stross. De tillhör samma utgivningsserie och kommer därför göra sig mycket bra i bokhyllan när jag nu ställer in även The Atrocity Archives.

Föreställ dig en topphemlig organisation som tvångsrekryterar alla som kommer de hemligheter som de vaktar på spåren, t.ex. beviset för att P=NP. Här arbetar Bob Howard som någon form av dark hacker, ett mellanting mellan systemadministratör och trollkarl. En dag blir dock hans ansökan om att bli uppgraderad till aktiv tjänst beviljad och han dras snabbt in i en härva av mysterier som involverar internationella terrorister, alternativa dimensioner och ockulta nazister. Alan Turing möter Merlin möter James Bond.

Den idémässiga underbyggnaden är, liksom berättarstilen, mycket underhållande. Dock blir man lite förvirrad av uppdelningen. Två tredjedelar av boken upptas av berättelsen The Atrocity Archives som är en avslutad helhet. Den resterande tredjedelen utgörs av The Concrete Jungle, ett nytt äventyr med samma huvudperson. Varför inte göra en serie av det? Idéerna skulle säkert räcka. En bättre redaktör efterlyses.

Det andra som jag har emot The Atrocity Archives är att den inleds med ett förord skrivet av någon av författarens kompisar, samt ett efterord av författaren där han "klär av" hela berättelsen, analyserar den och förklarar vad han försökt göra. Den här inramningen tycker jag bara förminskar berättelsen. Läs gärna The Atrocity Archives men hoppa över för- och eftertexterna.