En gång för några år sedan glömde jag bort att avbeställa månadsboken i den bokklubb som jag är med i. Den boken som kom, som ett brev på posten, den gången var en av Åke Edwardssons första deckare och eftersom jag ändå betalt den tyckte jag att jag lika gärna kunde läsa den. Det är inte något jag har ångrat. Tvärtom har jag fortsatt att läsa böckerna om Erik Winter.
Vänaste land utspelar sig i en förort till Göteborg där tre nysvenskar hittas brutalt nedskjutna i en jourbutik. Winter och hans kollegor har till en början lite svårt att riktigt förstå hur livet gestaltar sig för människor som är på flykt och vars framtid i Sverige är oklar. Sakta men säkert klarnar dock bilden och utan att själv vara särskilt insatt tycker jag ändå att problematiken med att leva lite utanför samhället görs tydlig.
En modern svensk deckare som Vänaste land skiljer sig radikalt från de Christie-deckare som jag också gärna läser. Edwardsson talar inte alltid om detaljer. Det är mycket som är oklart och antyds, och man får följa med in i huvudet, både på boven och polisen. Det står inte ens deckare någonstans på boken. Det heter kriminalroman eller spänningsroman. Kanske är det finare. Underhållande är det i alla fall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
I've followed Winter over the years, enjoying his quirky moods and, particularly, his colleagues skin-headed Frederick Halders and Burkinabe-Swedish Aneta Dejali. They are among the motivations I've had to learn to read Swedish. I've just finished Vänaste Land. I have mixed feelings about it -- Edwardsson's subject here is the nearly impenetrable wall of culture. Throughout the narrative of the investigation he inserts short first-person narratives that seek to portray the torn histories of refugees from wars and their own incomprehension of the culture of "potato-eating Swedes." The investigative results of the contacts of the police with the "new Swedes" are mostly enigmatic, as the refugee/immigrant community speaks to them without saying much of anything.
The plot of the book is secondary and, frankly, not very satisfying. It is built on some indirection and the scarcely credible device of a young boy out at 2 a.m. in the morning who witnesses the murders, then tells no one about them.
One particularly memorable scene, in contrast to the aridity and the frightened silence of the immigrant world, portrays the Swedish police colleagues' family celebration of Midsummer Day -- for an American non-Swede such as me, the relation of these these bone-tired investigators gathering with their families to celebrate, to drink aquavit and to teach their children how to decorate the midsummer-pole is a shining moment. Deliberately planted by Edwardsson, of course, as a reminder that the refugees are left out of its embrace.
But there's not enough of Frederick and Aneta and Angela, Winter's wife, and their two daughters -- and the morose tone of the novel replicates in the migraine headaches that Winter foolishly keeps secret from his physician wife.
Recommended -- but as a mood piece and a piece of social realism disguised as a detective novel.
Thank's for your comment. You wrote a better review in your comment than I did in my post. :) I quite agree that this is not really detective fiction. Edwardsson's earlier novels include both more real police work and personal aspects.
Skicka en kommentar