Neal Stephenson: Cryptonomicon

Den här boken är en av anledningarna till att jag inte bloggat så mycket på senaste tiden. Med sina 918 sidor har det trots allt tagit några dagar att plöja igenom Cryptonomicon, som är en av de nördigaste böckerna jag har läst på länge.

Det tog säkert 200 sidor innan jag kände att jag kom in i handlingen. Den utspelar sig på två olika plan: dels under andra världskriget, dels i nutid. Under kriget följer vi flera olika personer. En grupp allierade soldater skyfflas runt i världen på skenuppdrag i syfte att dölja för tyskarna att de allierade har knäckt deras krypton. Vi följer också med en av hjärnorna bakom kryptoknäckningen och även en japansk löjtnant som råkar ut för många udda händelser. I nutid får vi följa med en grupp IT-konsulter som försöker skapa en datalagringstjänst i ett litet sultanat i Stilla havet. Efter många om och men visar det sig självklart att allting hör ihop på ett ganska intrikat sätt. Därför vill jag inte säga särskilt mycket mer om handlingen.

Ett genomgående tema är kryptering, vilket gör boken intressant. Vi får bland annat träffa Alan Turing, en av mina personliga förebilder. Ibland drar författaren iväg på teoretiska sidospår som är rätt intressanta, men kanske lite långrandiga. Ett annat tema är givetvis andra världskriget. Detta är inte fullt lika intressant. Jag är faktiskt hjärtligt trött på alla dessa romantiserade skildringar av andra världskriget. Varför ska man gotta sig så i det? På ett sätt förkroppsligar den här boken mycket av det som är dåligt med den gängse bilden av manlighet. Den är ibland väldigt enkelspårig och zoomar in på fantastiskt tråkiga och detaljrika krigsskildringar. Även om historien tog sig mot slutet och blev riktigt kul tycker jag ändå att författaren kunde ha slängt bort hälften av boken utan större förlust.

Sammanfattningsvis kan man säga att det här är en bra bok för så'na där män som läser en bok vartannat år.

Stieg Larsson: Män som hatar kvinnor

Hej och hå, vad svårt det är att hålla liv i en blogg. Jag kanske är för gammal för så'nt här.

Stieg Larsson har varit rejält hypad (eller upphaussad eller vad det nu borde heta på svenska) den senaste tiden och när hans böcker nu ändå letat sig in i huset (dock icke främst genom min försorg) kunde jag ju lika gärna sätta tänderna i dem.

Mikael Blomkvist är ekonomijournalist och har precis blivit dömd till fängelse för förtal. Han tar tjänstledigt från sitt jobb och börjar istället jobba med att nysta i en gammal släkthistoria. Under täckmantel av att skriva en krönika över industrisläkten Vanger ska han undersöka varför Harriet Vanger försvann spårlöst en dag för fyrtio år sedan. Så småningom får han hjälp av en egensinnig tjej, Lisbeth Salander, som är datageni och verkar kunna ta reda på vad som helst om folk. Tillsammans rotar de fram en hel del gamla skelett ur den Vangerska släktgarderoben.

Män som hatar kvinnor är spännande, inget snack om saken. Det händer saker hela tiden och boken är svår att lägga ifrån sig. Det är lätt att fatta tycke för huvudpersonerna och bry sig om vad som händer dem. Dock känns det som att Larsson tar i för mycket. Man blir nästan lite anfådd av att läsa och händelserna travas på varandra i lite för snabb takt. Det finns inte så mycket tid för eftertanke. Kanske är det så här böcker ska vara nuförtiden, lite för svulstiga, lite för mycket, lite för mycket Hollywood. Nåväl, som underhållning för stunden duger det utmärkt.