Giulio Leoni: Mosaikmorden

Om jag har räknat rätt är detta den fyrtionde boken jag bloggar om i år, och nu är jag äntligen ikapp. Mosaikmorden läste jag ut för bara några minuter sedan. Det är en småtrevlig historisk deckarroman där Dante Alighieri har blivit vald till prior i Florens och får ett mystiskt mord på halsen. Det är en byggmästare som verkar ha blivit tagen av daga för att dölja en hemlighet. Kanske har den något att göra med gruppen Tredje himmelen? Berättelsen är kryddad av referenser till den verklige Dante, där större delen säkert går mig förbi, men det gör inte så mycket. Omdömet "småtrevlig" ska här tolkas som läsbar, men kanske inte värd att spara.

Nåväl, vi får se vem som vinner årets utmaning. Några till böcker bör jag hinna läsa och blogga om innan året är slut.

Matt Beaumont: Where there's a will

Beaumont skriver på ett sätt som griper tag och den här boken kunde jag inte släppa ifrån mig, utan blev tvungen att läsa ut nästan i ett svep, med påföljd att jag var vaken till halv fyra på morgonen.

Alvin är en avdankad rockstjärna som arbetar som speciallärare för en klass med problematiska ungdomar som ingen annan vill ta hand om. Alvins problem är att han är alldeles för snäll och tror alla människor om gott. När han räddar en gammal tant från att bli överfallen strax utanför en bordell får de flesta människor fel uppfattning om honom, inklusive hans familj som flyr fältet.

Historien är underhållande på ett dråpligt sätt, men har samtidigt en underton av allvar. Beaumont visar upp hur samhället ser ut idag - en värld där man inte kan lita på någon, men ändå väljer att lita blint på det som står på löpsedeln. Om man vill tala om hur fel allting är, så är det precis så här man ska göra det, men humor och värme.

Stephenie Meyer: Twilight

Jo, det här är den där berömda vampyrboken som precis har blivit film som stackars fjortisar inte får se. Jag hade inte riktigt hängt med i uppståndelsen kring den, så jag läste den utan särskilda förväntningar ett par veckor innan filmen gick upp i Sverige.

Huvudpersonen är en ung flicka som flyttar till sin pappa i en stad i ena hörnet av USA. Hon börjar på en ny skola där hon träffar en intressant kille som visar sig vara vampyr. Deras förhållande blir därför något komplicerat. Det händer egentligen inte så mycket i den här första boken. Bella och Edward cirkulerar runt varandra i någon slags planetarisk "vill/vill inte"-dans. Vampyrer torde vara ett tacksamt tema för fjortisböcker eftersom det fångar upp den klassiska tonårsalieneringen. Den delen av historien har Meyer fått till bra, men i övrigt är boken tämligen platt. Huvudpersonerna har egentligen inte mycket till personlighet, utan det mesta är bara yta, och handligen är mager. Det känns som ett enda stort effektsökeri som breder ut sig på över 400 sidor när det egentliga innehållet bara räcker till en novell.

Simon Singh: Kodboken

Efter att ha ägnat bra lång tid till Cryptonomicon ramlade jag rakt in i Kodboken som delvis fortsatte på samma tema. Singh beskriver hur man konstruerar och knäcker hemliga meddelanden och kryddar framställningen med historiska anekdoter. Med mitt tidigare intresse för kryptering var det kanske inte så mycket som var direkt nytt, men Singh har ett sätt att skriva som gör det intressant i alla fall, och en del av sidospåren var nya. Balansen mellan tekniska beskrivningar och historisk bakgrund är bra och jag tror att boken är givande även om man inte har matematisk bakgrund. Den här typen av populärvetenskapliga böcker vill jag läsa mer av.

P. G. Wodehouse: Ring på Jeeves!

Det här är gammal hederlig och lättsam brittisk underhållning, perfekt som semesterläsning. Jag hade boken med på en resa till Rom och den funkade bra som avkoppling efter en dags promenader bland gamla ruiner. Den alltigenom duglige och intelligente betjänten Jeeves har den här gången blivit utlånad till Bill Rowcester, en numera fattig aristokrat som tycks sakna både duglighet och intelligens. En serie färgstarka släktingar, gamla militärer och utländska rika damer är också inblandade i den soppa som Jeeves är den enda som kan reda ut. Någon gång när jag läst lite mer av Wodehouse ska jag kanske våga mig på att säga något mer målande om hur han skriver, men för ögonblicket nöjer jag mig med att konstatera att det är mycket underhållande.