Hurra!

Hurra! Jag vann förra årets bloggutmaning! Jenny bloggade om 28 lästa böcker, medan jag kom upp i hela 40 stycken. Det innebär att jag vinner en bok från SF-bokhandeln som Jenny ska välja ut. Jag undrar vad det blir...

Det blev inte fler än 40 böcker under 2008. Jag har just nu ett par ganska tjocka klossar på gång, men mer om dessa kommer när jag läst ut dem. Julafton innebar ett trevligt tillskott som jag också hoppas kunna berätta mer om när jag läst ut några.

Giulio Leoni: Mosaikmorden

Om jag har räknat rätt är detta den fyrtionde boken jag bloggar om i år, och nu är jag äntligen ikapp. Mosaikmorden läste jag ut för bara några minuter sedan. Det är en småtrevlig historisk deckarroman där Dante Alighieri har blivit vald till prior i Florens och får ett mystiskt mord på halsen. Det är en byggmästare som verkar ha blivit tagen av daga för att dölja en hemlighet. Kanske har den något att göra med gruppen Tredje himmelen? Berättelsen är kryddad av referenser till den verklige Dante, där större delen säkert går mig förbi, men det gör inte så mycket. Omdömet "småtrevlig" ska här tolkas som läsbar, men kanske inte värd att spara.

Nåväl, vi får se vem som vinner årets utmaning. Några till böcker bör jag hinna läsa och blogga om innan året är slut.

Matt Beaumont: Where there's a will

Beaumont skriver på ett sätt som griper tag och den här boken kunde jag inte släppa ifrån mig, utan blev tvungen att läsa ut nästan i ett svep, med påföljd att jag var vaken till halv fyra på morgonen.

Alvin är en avdankad rockstjärna som arbetar som speciallärare för en klass med problematiska ungdomar som ingen annan vill ta hand om. Alvins problem är att han är alldeles för snäll och tror alla människor om gott. När han räddar en gammal tant från att bli överfallen strax utanför en bordell får de flesta människor fel uppfattning om honom, inklusive hans familj som flyr fältet.

Historien är underhållande på ett dråpligt sätt, men har samtidigt en underton av allvar. Beaumont visar upp hur samhället ser ut idag - en värld där man inte kan lita på någon, men ändå väljer att lita blint på det som står på löpsedeln. Om man vill tala om hur fel allting är, så är det precis så här man ska göra det, men humor och värme.

Stephenie Meyer: Twilight

Jo, det här är den där berömda vampyrboken som precis har blivit film som stackars fjortisar inte får se. Jag hade inte riktigt hängt med i uppståndelsen kring den, så jag läste den utan särskilda förväntningar ett par veckor innan filmen gick upp i Sverige.

Huvudpersonen är en ung flicka som flyttar till sin pappa i en stad i ena hörnet av USA. Hon börjar på en ny skola där hon träffar en intressant kille som visar sig vara vampyr. Deras förhållande blir därför något komplicerat. Det händer egentligen inte så mycket i den här första boken. Bella och Edward cirkulerar runt varandra i någon slags planetarisk "vill/vill inte"-dans. Vampyrer torde vara ett tacksamt tema för fjortisböcker eftersom det fångar upp den klassiska tonårsalieneringen. Den delen av historien har Meyer fått till bra, men i övrigt är boken tämligen platt. Huvudpersonerna har egentligen inte mycket till personlighet, utan det mesta är bara yta, och handligen är mager. Det känns som ett enda stort effektsökeri som breder ut sig på över 400 sidor när det egentliga innehållet bara räcker till en novell.

Simon Singh: Kodboken

Efter att ha ägnat bra lång tid till Cryptonomicon ramlade jag rakt in i Kodboken som delvis fortsatte på samma tema. Singh beskriver hur man konstruerar och knäcker hemliga meddelanden och kryddar framställningen med historiska anekdoter. Med mitt tidigare intresse för kryptering var det kanske inte så mycket som var direkt nytt, men Singh har ett sätt att skriva som gör det intressant i alla fall, och en del av sidospåren var nya. Balansen mellan tekniska beskrivningar och historisk bakgrund är bra och jag tror att boken är givande även om man inte har matematisk bakgrund. Den här typen av populärvetenskapliga böcker vill jag läsa mer av.

P. G. Wodehouse: Ring på Jeeves!

Det här är gammal hederlig och lättsam brittisk underhållning, perfekt som semesterläsning. Jag hade boken med på en resa till Rom och den funkade bra som avkoppling efter en dags promenader bland gamla ruiner. Den alltigenom duglige och intelligente betjänten Jeeves har den här gången blivit utlånad till Bill Rowcester, en numera fattig aristokrat som tycks sakna både duglighet och intelligens. En serie färgstarka släktingar, gamla militärer och utländska rika damer är också inblandade i den soppa som Jeeves är den enda som kan reda ut. Någon gång när jag läst lite mer av Wodehouse ska jag kanske våga mig på att säga något mer målande om hur han skriver, men för ögonblicket nöjer jag mig med att konstatera att det är mycket underhållande.

Neal Stephenson: Cryptonomicon

Den här boken är en av anledningarna till att jag inte bloggat så mycket på senaste tiden. Med sina 918 sidor har det trots allt tagit några dagar att plöja igenom Cryptonomicon, som är en av de nördigaste böckerna jag har läst på länge.

Det tog säkert 200 sidor innan jag kände att jag kom in i handlingen. Den utspelar sig på två olika plan: dels under andra världskriget, dels i nutid. Under kriget följer vi flera olika personer. En grupp allierade soldater skyfflas runt i världen på skenuppdrag i syfte att dölja för tyskarna att de allierade har knäckt deras krypton. Vi följer också med en av hjärnorna bakom kryptoknäckningen och även en japansk löjtnant som råkar ut för många udda händelser. I nutid får vi följa med en grupp IT-konsulter som försöker skapa en datalagringstjänst i ett litet sultanat i Stilla havet. Efter många om och men visar det sig självklart att allting hör ihop på ett ganska intrikat sätt. Därför vill jag inte säga särskilt mycket mer om handlingen.

Ett genomgående tema är kryptering, vilket gör boken intressant. Vi får bland annat träffa Alan Turing, en av mina personliga förebilder. Ibland drar författaren iväg på teoretiska sidospår som är rätt intressanta, men kanske lite långrandiga. Ett annat tema är givetvis andra världskriget. Detta är inte fullt lika intressant. Jag är faktiskt hjärtligt trött på alla dessa romantiserade skildringar av andra världskriget. Varför ska man gotta sig så i det? På ett sätt förkroppsligar den här boken mycket av det som är dåligt med den gängse bilden av manlighet. Den är ibland väldigt enkelspårig och zoomar in på fantastiskt tråkiga och detaljrika krigsskildringar. Även om historien tog sig mot slutet och blev riktigt kul tycker jag ändå att författaren kunde ha slängt bort hälften av boken utan större förlust.

Sammanfattningsvis kan man säga att det här är en bra bok för så'na där män som läser en bok vartannat år.