Denna novellsamling är en mycket tjusig grön Penguin-utgåva från 1950-talet, även om den utkom första gången 1911. Father Brown är en mycket oansenlig och nästan osynlig figur, som dock är mycket skarpsynt. Här reder han ut inte mindre än tolv olika mysterier. I många berättelser dyker kan inte upp förrän mot slutet, då han förklarar för alla vad som hänt. Det kan röra sig om mord, stölder eller gamla oförrätter - alla avslöjade av denna timida varelse. Som med många novellsamlingar lämpar sig berättelserna bäst om man läser dem en och en, vilket jag ska försöka komma ihåg till nästa gång.
Detta var årets trettonde bok. Jenny har hittills bloggat om nio böcker, om jag har räknat rätt, men jag tror att hon har en del på lager också.
lördag 29 mars 2008
Agatha Christie: N eller M?
Jag har bloggat ganska friskt de senaste dagarna, men det beror på att jag haft en hög med utlästa böcker att skriva om. N eller M? läste jag under påsken, eftersom vi enligt en egenhändigt importerad norsk tradition läser deckare under påsken.
N eller M? utkom under andra världskriget och är en av få Christie som handlar om paret Tommy och Tuppence Beresford. Nu har de två vuxna barn som båda tjänar landet i det stora kriget. Själva sitter de hemma och har det tråkigt, trots att de gärna skulle göra en insats. Deras chans uppenbarar sig dock snart. Eftersom de inte har arbetat för säkerhetstjänsten på många år är de perfekta för att identifiera inre fiender, något som de ska göra på en liten ort vid kusten.
Berättelsen är lagom spännande och stilen är som vanligt lättsam, men med en hel del insiktsfulla kommentarer kring olika aspekter av kriget.
N eller M? utkom under andra världskriget och är en av få Christie som handlar om paret Tommy och Tuppence Beresford. Nu har de två vuxna barn som båda tjänar landet i det stora kriget. Själva sitter de hemma och har det tråkigt, trots att de gärna skulle göra en insats. Deras chans uppenbarar sig dock snart. Eftersom de inte har arbetat för säkerhetstjänsten på många år är de perfekta för att identifiera inre fiender, något som de ska göra på en liten ort vid kusten.
Berättelsen är lagom spännande och stilen är som vanligt lättsam, men med en hel del insiktsfulla kommentarer kring olika aspekter av kriget.
P. G. Wodehouse: Som det anstår en Wooster
The Code of the Woosters utkom första gången 1938 och i förordet till den svenska upplagan från 1955 står det att Wodehouse skriver "om en värld som inte längre finns". Denna värld är det gamla engelska ståndssamhället, så som det såg ut ungefär vid förra sekelskiftet. Wodehouses många böcker om Jeeves och Wooster är ganska välkända och för många år sedan såg jag en mycket rolig TV-serie baserad på dem. Detta är dock första gången som jag faktiskt har läst någon av böckerna. Jag har några fler i hyllan, men de kommer nog inte att förbli olästa så länge nu när jag kommit igång. Wodehouse skriver mycket underhållande på ett kåserande och lite farsartat sätt. Det skulle vara intressant att läsa honom på originalspråk, även om detta var en mycket bra översättning.
Bertie Wooster har fått i uppdrag av sin faster att införskaffa en silverkanna som just nu ägs av en tjurig pensionerad domare, som dessutom råkar vara far till en kvinnlig bekant till honom som står i begrepp att gifta sig med en av hans bästa vänner. Förlovningen verkar dock vara osäker och Bertie måste försöka få paret att bli sams. För att detta ska kunna uppnås måste han först få tag på en liten anteckningsbok, som Stephanie Byng lagt vantarna på och inte vill lämna ifrån sig. Historien innehåller många fler förvecklingar än så, och det är tur att Jeeves finns till hands med goda råd.
Bertie Wooster har fått i uppdrag av sin faster att införskaffa en silverkanna som just nu ägs av en tjurig pensionerad domare, som dessutom råkar vara far till en kvinnlig bekant till honom som står i begrepp att gifta sig med en av hans bästa vänner. Förlovningen verkar dock vara osäker och Bertie måste försöka få paret att bli sams. För att detta ska kunna uppnås måste han först få tag på en liten anteckningsbok, som Stephanie Byng lagt vantarna på och inte vill lämna ifrån sig. Historien innehåller många fler förvecklingar än så, och det är tur att Jeeves finns till hands med goda råd.
torsdag 27 mars 2008
Robert Heinlein: AB Magi
Vi har ganska många olästa böcker hemma (två Billy-hyllor) och risken finns naturligtvis att böcker liksom sjunker undan och aldrig blir lästa. Därför gick jag igenom mina olästa böcker och gjorde ett urval som jag placerade på hyllan ovanför sängen, detta med intentionen att den närmaste tiden endast läsa böcker från denna hylla. På detta sätt har jag kommit att stifta bekantskap med en del gamla inköp.
AB Magi är endast drygt 100 sidor och jag läste den på en kväll. Den är utgiven av Delta Förlags AB och har det klassiska gula omslaget. Detta exemplar är dock i biblioteksband, eftersom den blivit utgallrad från Karlstads stadsbiblioteks barnavdelning.
Historien utspelar sig i en verklighet där magi är högst vardagligt och man anlitar magiker på samma sätt som man anlitar hantverkare eller revisorer. Huvudpersonen driver en byggfirma och blir erbjuden "beskydd" mot svart magi. När han vägrar händer mystiska saker med hans affär. Detta är dock bara början. Ett företag som förmedlar magiska tjänster vill introducera en certifiering av magiker och tvinga alla att endast använda magiker med deras licens. Här blir boken plötsligt väldigt politisk på ett genomskinligt sätt, och slutar därmed att vara underhållande. Den tar sig dock lite på slutet igen, men som helhet var det ingen höjdare.
AB Magi är endast drygt 100 sidor och jag läste den på en kväll. Den är utgiven av Delta Förlags AB och har det klassiska gula omslaget. Detta exemplar är dock i biblioteksband, eftersom den blivit utgallrad från Karlstads stadsbiblioteks barnavdelning.
Historien utspelar sig i en verklighet där magi är högst vardagligt och man anlitar magiker på samma sätt som man anlitar hantverkare eller revisorer. Huvudpersonen driver en byggfirma och blir erbjuden "beskydd" mot svart magi. När han vägrar händer mystiska saker med hans affär. Detta är dock bara början. Ett företag som förmedlar magiska tjänster vill introducera en certifiering av magiker och tvinga alla att endast använda magiker med deras licens. Här blir boken plötsligt väldigt politisk på ett genomskinligt sätt, och slutar därmed att vara underhållande. Den tar sig dock lite på slutet igen, men som helhet var det ingen höjdare.
Elizabeth Kostova: Historikern
Det här är en kloss på över 550 sidor som följde med hem från årets bokrea. Jenny uppmuntrade mig att köpa den, så att hon kunde ta bort den från listan över böcker som hon funderar på att ge mig i present. Jag har själv tittat på den i olika sammanhang, så jag var inte direkt nödbedd.
För mig hamnar Historikern i samma fack som Da Vinci-koden. Den är på samma sätt en berättelse om människor som är på jakt efter något, antagligen också jagade av någon och där handlingen är baserad på gamla invecklade och okända samband som måste förklaras i detalj. Det rör sig alltså om ett slags litterär Indiana Jones och jag tycker om det.
I den yttersta berättelsen hittar en ung kvinna en samling mystiska dokument i sin fars bibliotek. Hon får honom att sakta men säkert berätta vad de handlar om och så småningom märker hon att de är sammanlänkade med hennes mor. Av olika skäl tvingas de ut på resor i Europa för att söka information om den gamla Dracula-legenden som utgör huvudtemat i boken.
Det blir ganska mycket historiska detaljer, gulnade dokument som ska tolkas, gamla munkar som gjorde si eller så - men det blir trots detta aldrig pratigt eller tråkigt. Boken är spännande rakt igenom, precis som Da Vinci-koden, men den är också mer personlig och karaktärerna är djupare.
Nu är det väl inte säkert att Elizabeth Kostova har inspirerats av eller ens läst Dan Brown, men eftersom jag läste dem i den ordningen låg jämförelsen nära till hands. Det verkar för övrigt som att det kommer en mindre flodvåg av den här typen av spänningsromaner med historisk och/eller mystisk anknytning. Detta är bara trevligt, för då har jag läsning flera år framöver.
För mig hamnar Historikern i samma fack som Da Vinci-koden. Den är på samma sätt en berättelse om människor som är på jakt efter något, antagligen också jagade av någon och där handlingen är baserad på gamla invecklade och okända samband som måste förklaras i detalj. Det rör sig alltså om ett slags litterär Indiana Jones och jag tycker om det.
I den yttersta berättelsen hittar en ung kvinna en samling mystiska dokument i sin fars bibliotek. Hon får honom att sakta men säkert berätta vad de handlar om och så småningom märker hon att de är sammanlänkade med hennes mor. Av olika skäl tvingas de ut på resor i Europa för att söka information om den gamla Dracula-legenden som utgör huvudtemat i boken.
Det blir ganska mycket historiska detaljer, gulnade dokument som ska tolkas, gamla munkar som gjorde si eller så - men det blir trots detta aldrig pratigt eller tråkigt. Boken är spännande rakt igenom, precis som Da Vinci-koden, men den är också mer personlig och karaktärerna är djupare.
Nu är det väl inte säkert att Elizabeth Kostova har inspirerats av eller ens läst Dan Brown, men eftersom jag läste dem i den ordningen låg jämförelsen nära till hands. Det verkar för övrigt som att det kommer en mindre flodvåg av den här typen av spänningsromaner med historisk och/eller mystisk anknytning. Detta är bara trevligt, för då har jag läsning flera år framöver.
torsdag 20 mars 2008
Jag är en boknörd
Säkra källor bekräftar att jag nog är ganska boknördig ändå.
Eftersom det verkar otroligt att ovanstående Flash-objekt kommer att funka för evigt vill jag för eftervärlden dokumentera att ett webbtest på Barnens Bokklubb fått resultatet 80% boknörd.
lördag 1 mars 2008
Arne Stigson: Mord, major!
Förra sommaren, när det blev känt att Mons Kallentoft skulle komma ut med en deckare i Linköpingsmiljö, diskuterades det i Corren vilka andra böcker som har anknytning till staden. I en uppföljare till den krönikan, som jag inte hittar på nätet, konstateras det att Kallentoft inte är först ut. Någon läsare drog sig till minnes en deckare av pseudonymen Arne Stigson (egentligen Arne Malmberg) med titeln Mord, major! Just denna bok lyckades jag ungefär vid den tiden få tag på, eftersom den ingår i den fantastiskt snygga Zebra-serien som jag, åtminstone lite halvhjärtat, samlar på.
Mord, major! utspelar sig egentligen i och omkring Åköping, men man förstår lätt vilken stad som tjänat som förebild. Huvudpersonerna är ett gäng repgubbar som i snökalla mars ska leka krig runt om i länet. En av dem hittas mördad och bokens berättare, vicekorpral Blid, försöker lista ut vem av kamraterna som är boven i dramat.
Som deckare betraktat är det en ganska småtrevlig berättelse, spännande men kanske inte särskilt innovativ. Skildringen av det militära livet ger dock en extra krydda och jag kan känna igen flera element från min egen militärtjänstgöring, trots att boken utkom på 1950-talet och jag själv gick i grönkläder i slutet av 1990-talet. (Det säger kanske en del om tillståndet för vårt svenska försvar.) Lokalskildringen är underhållande, kanske främst tack vare försöken att hitta alternativa namn. Man besöker en stadsdel som heter Majbrasan (egentligen Majelden) och åker till Skillinge (egentligen Skänninge).
Så, nu har jag äntligen betat av några böcker som blivit liggande. Totalt har jag därmed läst, och bloggat om, åtta böcker under året. Ställningen blir 8-5 till mig. Whee!
Mord, major! utspelar sig egentligen i och omkring Åköping, men man förstår lätt vilken stad som tjänat som förebild. Huvudpersonerna är ett gäng repgubbar som i snökalla mars ska leka krig runt om i länet. En av dem hittas mördad och bokens berättare, vicekorpral Blid, försöker lista ut vem av kamraterna som är boven i dramat.
Som deckare betraktat är det en ganska småtrevlig berättelse, spännande men kanske inte särskilt innovativ. Skildringen av det militära livet ger dock en extra krydda och jag kan känna igen flera element från min egen militärtjänstgöring, trots att boken utkom på 1950-talet och jag själv gick i grönkläder i slutet av 1990-talet. (Det säger kanske en del om tillståndet för vårt svenska försvar.) Lokalskildringen är underhållande, kanske främst tack vare försöken att hitta alternativa namn. Man besöker en stadsdel som heter Majbrasan (egentligen Majelden) och åker till Skillinge (egentligen Skänninge).
Så, nu har jag äntligen betat av några böcker som blivit liggande. Totalt har jag därmed läst, och bloggat om, åtta böcker under året. Ställningen blir 8-5 till mig. Whee!
Mons Kallentoft: Midvinterblod
En kall vinter hittas en man upphängd i ett träd på slätten. Malin Fors vid polisen i Linköping är en av dem som ska lista ut hans hemligheter. Mannen visar sig ha varit en enstöring med en inte helt lycklig uppväxt och polisen tvingas gräva fram ganska mycket gamla tråkigheter för att lista ut vem som bragt honom om livet.
Mons Kallentoft är ursprungligen från trakten och beskriver gärna lokala företeelser i detalj, vilket är roligt för oss som åker förbi dem varje dag. Dock tar han sig ibland vissa poetiska friheter, vilket gör att man hoppar till. Språket är gärna korthugget, men ändå målande och aldrig klumpigt. Som med de flesta moderna kriminalromaner får man även följa med poliserna hem och träffa både deras barn och deras barskåp. Historien är spännande och jag ser fram emot att få läsa de utlovade uppföljarna.
Jenny fick den här boken i julklapp av mig förra året och när hon hade läst ut den hamnade den på mitt sängbord. Läs gärna vad hon skriver om den.
Mons Kallentoft är ursprungligen från trakten och beskriver gärna lokala företeelser i detalj, vilket är roligt för oss som åker förbi dem varje dag. Dock tar han sig ibland vissa poetiska friheter, vilket gör att man hoppar till. Språket är gärna korthugget, men ändå målande och aldrig klumpigt. Som med de flesta moderna kriminalromaner får man även följa med poliserna hem och träffa både deras barn och deras barskåp. Historien är spännande och jag ser fram emot att få läsa de utlovade uppföljarna.
Jenny fick den här boken i julklapp av mig förra året och när hon hade läst ut den hamnade den på mitt sängbord. Läs gärna vad hon skriver om den.
David Lodge: Home Truths
David Lodge är en brittisk författare som inte är särskilt väl översatt till svenska. För några år sedan gick jag omkring i en bokhandel i London och slötittade då ögonen föll på Thinks... som är en av hans senare romaner. Omslaget och baksidestexten fångade mitt intresse och jag köpte den på ren chans, men tyckte så mycket om den att jag senare köpt så gott som alla, samtliga i en otroligt snygg utgåva från Penguin.
Home Truths är från början en pjäs som av författaren själv översatts till en novella, en kortroman. Den handlar om en tillbakadragen författare och en utåtriktad manusförfattare samt deras relation till en bitsk tidningskrönikör. Man kan väl säga att det är en kommentar till det aktuella massmediaklimatet. Boken är på knappt 150 sidor och läses lätt ut på en kväll.
Som alltid när jag läser Lodge får jag en tydlig och positiv känsla av struktur. Oavsett vad han talar om får jag känslan att det är en klassisk berättelse som funnits i andra skepnader så länge man kan minnas, och att det inte finns något onödigt i texten. Dessutom finns det alltid ett stänk av underfundig och distansierad brittisk humor. What's not to like?
Home Truths är från början en pjäs som av författaren själv översatts till en novella, en kortroman. Den handlar om en tillbakadragen författare och en utåtriktad manusförfattare samt deras relation till en bitsk tidningskrönikör. Man kan väl säga att det är en kommentar till det aktuella massmediaklimatet. Boken är på knappt 150 sidor och läses lätt ut på en kväll.
Som alltid när jag läser Lodge får jag en tydlig och positiv känsla av struktur. Oavsett vad han talar om får jag känslan att det är en klassisk berättelse som funnits i andra skepnader så länge man kan minnas, och att det inte finns något onödigt i texten. Dessutom finns det alltid ett stänk av underfundig och distansierad brittisk humor. What's not to like?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)