En bit in i framtiden är mänskligheten helt utdöd, men alla robotar är kvar och försöker efter bästa förmåga upprätthålla samhället. En social hierarki har uppstått där de mest människoliknande robotarna styr. Freya Nakamichi-47 lever lite utanför den här hierarkin. Hon och hennes systrar konstruerades för att... hm... tillfredställa ett av människornas mest grundläggande behov. Men nu finns inga människor kvar och hennes liv är ganska tomt och innehållslöst. För att klara livhanken, och undkomma en del skumma typer, tar hon ett uppdrag som kurir åt Jeeves Corporation. Hennes uppdrag är att smuggla en okänd behållare från Venus till Mars. Det är dock inte så enkelt som det låter, eftersom många är ute efter det hon fraktar.
Stilmässigt är den här boken rätt annorlunda från övriga jag har läst av samma författare. Den är dedikerad till Robert Heinlein och Isaac Asimov och är skriven i deras anda. Omslaget deklarerar att det är en space opera och till sin struktur och innehåll liknar boken Heinlein. Tematiskt har den mycket gemensamt med Asimov med den intressanta problematiseringen av ett robotsamhälle som saknar människor. Denna sammanvävning av två giganters tankevärldar är skickligt gjord och mycket underhållande.
Jag har den amerikanska inbundna utgåvan med ett omslag som många ogillar, även författaren själv i viss mån. Samtidigt som jag tycker att det är en sorglig värld vi lever i där författaren inte kan påverka omslaget, skulle jag inte skämmas för att ses läsa den här boken offentligt. Jag gillar den här typen av futuristisk teckning och tycker att det är rätt larvigt att ärkekonservativa och svårt politiskt korrekta tyckare känner sig nödgade att lägga ner energi på att tycka illa om något så trivialt.
lördag 16 augusti 2008
Åsa Larsson: Solstorm
I den här boken är det kallt. Den utspelar sig i Kiruna, en stad som Rebecka Martinsson för länge sedan lämnat bakom sig för att bli advokat i Stockholm. Hon reser dock tillbaka för att ta hand om en gammal vän i samband med ett mystiskt mord med religiösa förtecken. Den mördade är förgrundsgestalt i Kristallkyrkan och bror till Rebeckas vän, Sanna. Envis som hon är kan inte Rebecka låta bli att rota i mordet och hon tvingas konfrontera en del smärtsamma minnen från barndomen i processen.
Religion som gått fel är ett tacksamt tema för deckare, eftersom det kan förklara, om än ej ursäkta, nästan vad som helst. Någon av personerna i boken konstaterar målande att kyrkor tenderar att dra till sig såväl trasiga människor, som människor med begär att ha makt över trasiga människor. Åsa Larsson gör ganska mycket av detta tema, och Rebecka är en intressant person som jag gärna läser mer om.
Religion som gått fel är ett tacksamt tema för deckare, eftersom det kan förklara, om än ej ursäkta, nästan vad som helst. Någon av personerna i boken konstaterar målande att kyrkor tenderar att dra till sig såväl trasiga människor, som människor med begär att ha makt över trasiga människor. Åsa Larsson gör ganska mycket av detta tema, och Rebecka är en intressant person som jag gärna läser mer om.
måndag 11 augusti 2008
Charles Stross: Halting State
Charles Stross är en författare som jag fått upp ögonen för den sista tiden och som jag sakteliga börjat samla. Halting State kom ut förra året och titeln är ett välkänt begrepp inom teoretisk datavetenskap, ett område som författaren och jag har ett gemensamt intresse för.
I en inte allt för avlägsen framtid, 2018, blir en bank i en virtuell verklighet rånad. Banken drivs av ett relativt nytt företag, startat med stora mängder riskkapital, som just håller på att börsintroduceras. Läget är alltså rätt känsligt. Exakt hur rånet kunnat gå till rent tekniskt är lite av en gåta, vilket är en av bokens poänger. Vi får följa tre personer som på olika sätt blir inblandade i sökandet efter förövarna och givetvis är rånet bara toppen av ett isberg.
Den nära framtiden känns rätt trovärdig. Tekniken har inte utvecklats särskilt fort (vilket den faktiskt aldrig har gjort; det är bara nå't dom har hittat på) men det finns små detaljer som gör vardagen lättare och människor mer beroende. Det känns som att Charles Stross har en hel del att säga om samtiden och han gör det på ett bra sätt. Även om budskapet är subtilt är tanken klar.
I en inte allt för avlägsen framtid, 2018, blir en bank i en virtuell verklighet rånad. Banken drivs av ett relativt nytt företag, startat med stora mängder riskkapital, som just håller på att börsintroduceras. Läget är alltså rätt känsligt. Exakt hur rånet kunnat gå till rent tekniskt är lite av en gåta, vilket är en av bokens poänger. Vi får följa tre personer som på olika sätt blir inblandade i sökandet efter förövarna och givetvis är rånet bara toppen av ett isberg.
Den nära framtiden känns rätt trovärdig. Tekniken har inte utvecklats särskilt fort (vilket den faktiskt aldrig har gjort; det är bara nå't dom har hittat på) men det finns små detaljer som gör vardagen lättare och människor mer beroende. Det känns som att Charles Stross har en hel del att säga om samtiden och han gör det på ett bra sätt. Även om budskapet är subtilt är tanken klar.
John O'Farrell: Kan innehålla nötter
Om man inte kan skratta åt den här boken ska man aldrig någonsin skaffa barn. Curlingföräldrarna i Kan innehålla nötter går över gränsen på så många hysteriskt roliga sätt att vilken överbeskyddande förälder som helst som läser den torde ta sig i kragen och börja uppfostra istället för att dalta. John O'Farrells kåserande stil är dråplig, stundom pinsam, och borde passa utmärkt att filma.
Alice och David har tre barn, genom vilka de lever sina liv. Deras äldsta dotter riskerar dock att inte komma in på Den Fina Privatskolan, och eftersom de vill sina barns bästa bestämmer sig Alice för att skriva inträdesprovet i hennes ställe. Och det är bara början. Men kanske beror allt på att Alice hamnat i dåligt sällskap. Vänkretsen består av ett gäng neurotiska mammor med barn i samma ålder, alla lika påpassade och styrda. Anförda av Ffion (med dottern Bronwyn) tävlar de om vem som har det bästa barnet.
För att ta udden av alla dumheter som föräldrarna hittar på kommer det naturligtvis en sensmoral smygande, vilket också gör att boken skiftar karaktär. Upplösningen är inte oväntad, och heller inte lika snyggt behandlad som inledningen. O'Farrell kommer mest till sin rätt när han skämtar.
Alice och David har tre barn, genom vilka de lever sina liv. Deras äldsta dotter riskerar dock att inte komma in på Den Fina Privatskolan, och eftersom de vill sina barns bästa bestämmer sig Alice för att skriva inträdesprovet i hennes ställe. Och det är bara början. Men kanske beror allt på att Alice hamnat i dåligt sällskap. Vänkretsen består av ett gäng neurotiska mammor med barn i samma ålder, alla lika påpassade och styrda. Anförda av Ffion (med dottern Bronwyn) tävlar de om vem som har det bästa barnet.
För att ta udden av alla dumheter som föräldrarna hittar på kommer det naturligtvis en sensmoral smygande, vilket också gör att boken skiftar karaktär. Upplösningen är inte oväntad, och heller inte lika snyggt behandlad som inledningen. O'Farrell kommer mest till sin rätt när han skämtar.
Thomas Kanger: Den döda vinkeln
Kangers tredje bok om Elina Wiik är en riktigt bra svensk deckare. Den undviker stereotyper, har sympatiska huvudpersoner och inte minst en spännande internationell mordgåta. Så är den också löst baserad på en verklig händelse.
Västeråspolisen hittar ett ungt par mördade i skogen utanför stan. Mannen är palestinsk flyktning och Säpo, som hävdar kopplingar till internationell terrorism, lägger locket på. Men så enkelt är det naturligtvis inte och antagonismen mellan de båda polisgrenarna ger historien en extra krydda. För att komma sanningen på spåren tvingas Elina Wiik resa utomlands, något som skildras detaljerat och trovärdigt. På det hela taget en bra historia.
Västeråspolisen hittar ett ungt par mördade i skogen utanför stan. Mannen är palestinsk flyktning och Säpo, som hävdar kopplingar till internationell terrorism, lägger locket på. Men så enkelt är det naturligtvis inte och antagonismen mellan de båda polisgrenarna ger historien en extra krydda. För att komma sanningen på spåren tvingas Elina Wiik resa utomlands, något som skildras detaljerat och trovärdigt. På det hela taget en bra historia.
söndag 10 augusti 2008
Donna Tartt: Den lille vännen
För ett par år sedan läste jag Den hemliga historien av Donna Tartt och blev mycket förtjust, både i beskrivningen av den akademiska miljön, men också i språkbehandlingen, persongalleriet och den bakvända deckarhistorien. Därför hade jag höga förväntningar på hennes andra bok, Den lille vännen.
Huvudpersonen är tolvåriga Harriet som växer upp i en familj där pappan till största del är frånvarande och där mamman och storasystern lever i skuggan av mordet på äldsta syskonet Robin, något som man aldrig talar om. De som egentligen får något att hända i familjen är mormor och hennes tre systrar.
Min tolkning av baksidestexten var att boken skulle handla om Harriets sökande efter broderns mördare. Denna frågeställning förekommer visserligen i början av boken, men sedan tar en mängd sidospår över och jag känner mig lite lurad. Om man är intresserad av hur det var för en tolvårig flicka att växa upp i en trasig familj i en småstad i södra USA i (kanske) mitten av 1900-talet, då hade det här varit en läsvärd bok. Det är säkert en bra bok egentligen, men den gör verkligen inget för mig.
Huvudpersonen är tolvåriga Harriet som växer upp i en familj där pappan till största del är frånvarande och där mamman och storasystern lever i skuggan av mordet på äldsta syskonet Robin, något som man aldrig talar om. De som egentligen får något att hända i familjen är mormor och hennes tre systrar.
Min tolkning av baksidestexten var att boken skulle handla om Harriets sökande efter broderns mördare. Denna frågeställning förekommer visserligen i början av boken, men sedan tar en mängd sidospår över och jag känner mig lite lurad. Om man är intresserad av hur det var för en tolvårig flicka att växa upp i en trasig familj i en småstad i södra USA i (kanske) mitten av 1900-talet, då hade det här varit en läsvärd bok. Det är säkert en bra bok egentligen, men den gör verkligen inget för mig.
Kate Mosse: Sepulchre
Sepulchre uttalas med betoning på första stavelsen och ordet betyder gravkammare. Det är också titeln på Kate Mosses andra bok. Den första var Labyrinth, vilken jag läste i slutet av förra året.
Sepulchre är en äventyrsroman med små övernaturliga inslag. Precis som Mosses förra bok är det här en rejäl historia (över 700 sidor) som utspelar sig längs två tidslinjer; en i nutid och en i slutet av 1800-talet. I nutid anländer en författare till en liten by i södra Frankrike för att göra efterforskningar för en biografi, men också för att söka sina rötter. För lite mer än ett sekel sedan reser sjuttonåriga Léonie tillsammans med sin bror till samma by för att besöka sin faster på Domaine de la Cade.
Givetvis finns det intrikata kopplingar mellan de båda berättelserna. Författaren i nutid, Meredith Martin, försöker lista ut vad som hände för hundra år sedan - en historia som vi läsare får ta del av mellan varven. Det är lite svårt att sammanfatta vad som händer, men det är mörk mystik, en tarot-kortlek, onda skurkar och tragisk kärlek. Historiens längd kan delvis förklaras med en stor detaljrikedom, något som jag tycker gör berättelsen levande och spännande.
Både Labyrinth och Sepulchre har tillhörande webbplatser som jag ännu inte utforskat.
Sepulchre är en äventyrsroman med små övernaturliga inslag. Precis som Mosses förra bok är det här en rejäl historia (över 700 sidor) som utspelar sig längs två tidslinjer; en i nutid och en i slutet av 1800-talet. I nutid anländer en författare till en liten by i södra Frankrike för att göra efterforskningar för en biografi, men också för att söka sina rötter. För lite mer än ett sekel sedan reser sjuttonåriga Léonie tillsammans med sin bror till samma by för att besöka sin faster på Domaine de la Cade.
Givetvis finns det intrikata kopplingar mellan de båda berättelserna. Författaren i nutid, Meredith Martin, försöker lista ut vad som hände för hundra år sedan - en historia som vi läsare får ta del av mellan varven. Det är lite svårt att sammanfatta vad som händer, men det är mörk mystik, en tarot-kortlek, onda skurkar och tragisk kärlek. Historiens längd kan delvis förklaras med en stor detaljrikedom, något som jag tycker gör berättelsen levande och spännande.
Både Labyrinth och Sepulchre har tillhörande webbplatser som jag ännu inte utforskat.
tisdag 5 augusti 2008
Mons Kallentoft: Sommardöden
I den här årsfärska boken är det varmt, jättevarmt. Den går dessutom som sommarföljetong i Corren, vilket på ett sätt kändes väldigt passande, åtminstone förra veckan då det var riktigt hett ute.
En fjortonårig flicka hittas naken och förvirrad i Trädgårdsföreningen. Hon minns inte vad som har hänt, men när en annan flicka anmäls försvunnen känns det naturligt att koppla samman fallen. Någon rövar bort flickor och skrubbar dem rena. Varför? Det är ruggiga saker som händer, och i hemtama och snälla miljöer dessutom. Många olika platser i riktiga Linköping figurerar, ännu mer än i föregångaren Midvinterblod.
Jag gillar Kallentofts lite suggestiva sätt att skriva. Det är mycket korta fragment av meningar, men jag tror att om man läser lite snabbare än normalt, och inte tar så många pauser, så flyter man liksom in och med i historien. (Just av den anledningen känns det dumt att ha den som följetong.) Den blir levande, påtaglig och lite skrämmande, vilket ju är meningen med en modern deckare. Det enda jag egentligen har emot Sommardöden är att det saknas pusselbitar. Upplösningen bara händer, utan att man känner att det fanns något logiskt steg dit. Kanske hade Malin Fors bara lite tur. Det kan hon vara väl unnad.
En fjortonårig flicka hittas naken och förvirrad i Trädgårdsföreningen. Hon minns inte vad som har hänt, men när en annan flicka anmäls försvunnen känns det naturligt att koppla samman fallen. Någon rövar bort flickor och skrubbar dem rena. Varför? Det är ruggiga saker som händer, och i hemtama och snälla miljöer dessutom. Många olika platser i riktiga Linköping figurerar, ännu mer än i föregångaren Midvinterblod.
Jag gillar Kallentofts lite suggestiva sätt att skriva. Det är mycket korta fragment av meningar, men jag tror att om man läser lite snabbare än normalt, och inte tar så många pauser, så flyter man liksom in och med i historien. (Just av den anledningen känns det dumt att ha den som följetong.) Den blir levande, påtaglig och lite skrämmande, vilket ju är meningen med en modern deckare. Det enda jag egentligen har emot Sommardöden är att det saknas pusselbitar. Upplösningen bara händer, utan att man känner att det fanns något logiskt steg dit. Kanske hade Malin Fors bara lite tur. Det kan hon vara väl unnad.
Fale Burman: Död åt republiken
Här har vi en svensk deckare från 1955, en av den gamla trevliga sorten. Jag köpte den på något loppis, främst på grund av det speciella omslaget. Enligt vissa källor var Fale Burman en optiker och reklamman som levde 1913-70 och han omnämns även i en avhandling om gamla pusseldeckare som jag kanske måste läsa i framtiden. Tänk vad man kan lära sig om man googlar på saker.
Huvudpersonen är reklamtecknaren Tobby Hagen som tillsammans med sin vän, egyptologen Reidar Hammer, har blivit inbjudna till den fria republiken Liberta, en sommarkoloni för vuxna män som leker republik på ett studentikost sätt. Invånarna i republiken har olika funktioner som president och utrikesminister och man kan få tjusiga stämplar i passet vid besök. Sommaridyllen skakas dock snart, givetvis, av ett mord. De misstänkta är många, liksom motiven, men efter några kapitel av rotande i historiska oförrätter så identifieras mördaren. Det klassiska mordet i en isolerad krets får här en originell och rolig inramning.
Jag har några fler Fale Burman i den samlarvänliga Zebraserien som jag ser fram emot att läsa så småningom.
Huvudpersonen är reklamtecknaren Tobby Hagen som tillsammans med sin vän, egyptologen Reidar Hammer, har blivit inbjudna till den fria republiken Liberta, en sommarkoloni för vuxna män som leker republik på ett studentikost sätt. Invånarna i republiken har olika funktioner som president och utrikesminister och man kan få tjusiga stämplar i passet vid besök. Sommaridyllen skakas dock snart, givetvis, av ett mord. De misstänkta är många, liksom motiven, men efter några kapitel av rotande i historiska oförrätter så identifieras mördaren. Det klassiska mordet i en isolerad krets får här en originell och rolig inramning.
Jag har några fler Fale Burman i den samlarvänliga Zebraserien som jag ser fram emot att läsa så småningom.
Michel Hoeye: No time like showtime
Detta är den tredje boken om urmakarmusen Hermux Tantamoq. De första två heter Time stops for no mouse och The sands of time. Åtminstone den första fanns på svenska för ett tag sedan, men jag hittar den inte på nätet nu. Bokhandlarna kategoriserar detta som barn- och ungdomslitteratur, men böckerna är både roliga och intelligenta och passar även för en vuxen publik, åtminstone en som inte skäms för att ha roligt.
Hermux Tantamoq är egentligen en stillsam och ordentlig mus som har ett urmakeri. Av olika anledningar lyckas han dock bli indragen i allehanda spännande äventyr. Den här gången hamnar han i teaterbranschen, där direktören för Varmint Variety Theatre vill ha hans hjälp att spåra vem som hotar att ta över teatern. Som täckmantel får Hermux i uppdrag att designa scenografin till nästa uppsättning, vilket ställer till med en del problem. Samtidigt försöker han få rätsida på relationen till den hjältemodiga aviatrisen Linka Perflinger och mata sitt husdjur, nyckelpigan Terfle.
Det här är en snabb och rolig berättelse med många korta kapitel som gör att man gärna läser vidare lite till. Mössens värld har stora likheter med vår egen, men man märker att författaren lagt ner lite extra tankemöda på att få till detaljerna som gör den trovärdig. Huvudpersonerna är ytterst sympatiska och har relativt djupa karaktärer. Dessutom har de roliga namn. Hela serien är mycket läsvärd.
Hermux Tantamoq är egentligen en stillsam och ordentlig mus som har ett urmakeri. Av olika anledningar lyckas han dock bli indragen i allehanda spännande äventyr. Den här gången hamnar han i teaterbranschen, där direktören för Varmint Variety Theatre vill ha hans hjälp att spåra vem som hotar att ta över teatern. Som täckmantel får Hermux i uppdrag att designa scenografin till nästa uppsättning, vilket ställer till med en del problem. Samtidigt försöker han få rätsida på relationen till den hjältemodiga aviatrisen Linka Perflinger och mata sitt husdjur, nyckelpigan Terfle.
Det här är en snabb och rolig berättelse med många korta kapitel som gör att man gärna läser vidare lite till. Mössens värld har stora likheter med vår egen, men man märker att författaren lagt ner lite extra tankemöda på att få till detaljerna som gör den trovärdig. Huvudpersonerna är ytterst sympatiska och har relativt djupa karaktärer. Dessutom har de roliga namn. Hela serien är mycket läsvärd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)