Mons Kallentoft: Sommardöden

I den här årsfärska boken är det varmt, jättevarmt. Den går dessutom som sommarföljetong i Corren, vilket på ett sätt kändes väldigt passande, åtminstone förra veckan då det var riktigt hett ute.

En fjortonårig flicka hittas naken och förvirrad i Trädgårdsföreningen. Hon minns inte vad som har hänt, men när en annan flicka anmäls försvunnen känns det naturligt att koppla samman fallen. Någon rövar bort flickor och skrubbar dem rena. Varför? Det är ruggiga saker som händer, och i hemtama och snälla miljöer dessutom. Många olika platser i riktiga Linköping figurerar, ännu mer än i föregångaren Midvinterblod.

Jag gillar Kallentofts lite suggestiva sätt att skriva. Det är mycket korta fragment av meningar, men jag tror att om man läser lite snabbare än normalt, och inte tar så många pauser, så flyter man liksom in och med i historien. (Just av den anledningen känns det dumt att ha den som följetong.) Den blir levande, påtaglig och lite skrämmande, vilket ju är meningen med en modern deckare. Det enda jag egentligen har emot Sommardöden är att det saknas pusselbitar. Upplösningen bara händer, utan att man känner att det fanns något logiskt steg dit. Kanske hade Malin Fors bara lite tur. Det kan hon vara väl unnad.