Om jag har räknat rätt är detta den fyrtionde boken jag bloggar om i år, och nu är jag äntligen ikapp. Mosaikmorden läste jag ut för bara några minuter sedan. Det är en småtrevlig historisk deckarroman där Dante Alighieri har blivit vald till prior i Florens och får ett mystiskt mord på halsen. Det är en byggmästare som verkar ha blivit tagen av daga för att dölja en hemlighet. Kanske har den något att göra med gruppen Tredje himmelen? Berättelsen är kryddad av referenser till den verklige Dante, där större delen säkert går mig förbi, men det gör inte så mycket. Omdömet "småtrevlig" ska här tolkas som läsbar, men kanske inte värd att spara.
Nåväl, vi får se vem som vinner årets utmaning. Några till böcker bör jag hinna läsa och blogga om innan året är slut.
fredag 5 december 2008
Matt Beaumont: Where there's a will
Beaumont skriver på ett sätt som griper tag och den här boken kunde jag inte släppa ifrån mig, utan blev tvungen att läsa ut nästan i ett svep, med påföljd att jag var vaken till halv fyra på morgonen.
Alvin är en avdankad rockstjärna som arbetar som speciallärare för en klass med problematiska ungdomar som ingen annan vill ta hand om. Alvins problem är att han är alldeles för snäll och tror alla människor om gott. När han räddar en gammal tant från att bli överfallen strax utanför en bordell får de flesta människor fel uppfattning om honom, inklusive hans familj som flyr fältet.
Historien är underhållande på ett dråpligt sätt, men har samtidigt en underton av allvar. Beaumont visar upp hur samhället ser ut idag - en värld där man inte kan lita på någon, men ändå väljer att lita blint på det som står på löpsedeln. Om man vill tala om hur fel allting är, så är det precis så här man ska göra det, men humor och värme.
Alvin är en avdankad rockstjärna som arbetar som speciallärare för en klass med problematiska ungdomar som ingen annan vill ta hand om. Alvins problem är att han är alldeles för snäll och tror alla människor om gott. När han räddar en gammal tant från att bli överfallen strax utanför en bordell får de flesta människor fel uppfattning om honom, inklusive hans familj som flyr fältet.
Historien är underhållande på ett dråpligt sätt, men har samtidigt en underton av allvar. Beaumont visar upp hur samhället ser ut idag - en värld där man inte kan lita på någon, men ändå väljer att lita blint på det som står på löpsedeln. Om man vill tala om hur fel allting är, så är det precis så här man ska göra det, men humor och värme.
Stephenie Meyer: Twilight
Jo, det här är den där berömda vampyrboken som precis har blivit film som stackars fjortisar inte får se. Jag hade inte riktigt hängt med i uppståndelsen kring den, så jag läste den utan särskilda förväntningar ett par veckor innan filmen gick upp i Sverige.
Huvudpersonen är en ung flicka som flyttar till sin pappa i en stad i ena hörnet av USA. Hon börjar på en ny skola där hon träffar en intressant kille som visar sig vara vampyr. Deras förhållande blir därför något komplicerat. Det händer egentligen inte så mycket i den här första boken. Bella och Edward cirkulerar runt varandra i någon slags planetarisk "vill/vill inte"-dans. Vampyrer torde vara ett tacksamt tema för fjortisböcker eftersom det fångar upp den klassiska tonårsalieneringen. Den delen av historien har Meyer fått till bra, men i övrigt är boken tämligen platt. Huvudpersonerna har egentligen inte mycket till personlighet, utan det mesta är bara yta, och handligen är mager. Det känns som ett enda stort effektsökeri som breder ut sig på över 400 sidor när det egentliga innehållet bara räcker till en novell.
Huvudpersonen är en ung flicka som flyttar till sin pappa i en stad i ena hörnet av USA. Hon börjar på en ny skola där hon träffar en intressant kille som visar sig vara vampyr. Deras förhållande blir därför något komplicerat. Det händer egentligen inte så mycket i den här första boken. Bella och Edward cirkulerar runt varandra i någon slags planetarisk "vill/vill inte"-dans. Vampyrer torde vara ett tacksamt tema för fjortisböcker eftersom det fångar upp den klassiska tonårsalieneringen. Den delen av historien har Meyer fått till bra, men i övrigt är boken tämligen platt. Huvudpersonerna har egentligen inte mycket till personlighet, utan det mesta är bara yta, och handligen är mager. Det känns som ett enda stort effektsökeri som breder ut sig på över 400 sidor när det egentliga innehållet bara räcker till en novell.
Simon Singh: Kodboken
Efter att ha ägnat bra lång tid till Cryptonomicon ramlade jag rakt in i Kodboken som delvis fortsatte på samma tema. Singh beskriver hur man konstruerar och knäcker hemliga meddelanden och kryddar framställningen med historiska anekdoter. Med mitt tidigare intresse för kryptering var det kanske inte så mycket som var direkt nytt, men Singh har ett sätt att skriva som gör det intressant i alla fall, och en del av sidospåren var nya. Balansen mellan tekniska beskrivningar och historisk bakgrund är bra och jag tror att boken är givande även om man inte har matematisk bakgrund. Den här typen av populärvetenskapliga böcker vill jag läsa mer av.
P. G. Wodehouse: Ring på Jeeves!
Det här är gammal hederlig och lättsam brittisk underhållning, perfekt som semesterläsning. Jag hade boken med på en resa till Rom och den funkade bra som avkoppling efter en dags promenader bland gamla ruiner. Den alltigenom duglige och intelligente betjänten Jeeves har den här gången blivit utlånad till Bill Rowcester, en numera fattig aristokrat som tycks sakna både duglighet och intelligens. En serie färgstarka släktingar, gamla militärer och utländska rika damer är också inblandade i den soppa som Jeeves är den enda som kan reda ut. Någon gång när jag läst lite mer av Wodehouse ska jag kanske våga mig på att säga något mer målande om hur han skriver, men för ögonblicket nöjer jag mig med att konstatera att det är mycket underhållande.
fredag 14 november 2008
Neal Stephenson: Cryptonomicon
Den här boken är en av anledningarna till att jag inte bloggat så mycket på senaste tiden. Med sina 918 sidor har det trots allt tagit några dagar att plöja igenom Cryptonomicon, som är en av de nördigaste böckerna jag har läst på länge.
Det tog säkert 200 sidor innan jag kände att jag kom in i handlingen. Den utspelar sig på två olika plan: dels under andra världskriget, dels i nutid. Under kriget följer vi flera olika personer. En grupp allierade soldater skyfflas runt i världen på skenuppdrag i syfte att dölja för tyskarna att de allierade har knäckt deras krypton. Vi följer också med en av hjärnorna bakom kryptoknäckningen och även en japansk löjtnant som råkar ut för många udda händelser. I nutid får vi följa med en grupp IT-konsulter som försöker skapa en datalagringstjänst i ett litet sultanat i Stilla havet. Efter många om och men visar det sig självklart att allting hör ihop på ett ganska intrikat sätt. Därför vill jag inte säga särskilt mycket mer om handlingen.
Ett genomgående tema är kryptering, vilket gör boken intressant. Vi får bland annat träffa Alan Turing, en av mina personliga förebilder. Ibland drar författaren iväg på teoretiska sidospår som är rätt intressanta, men kanske lite långrandiga. Ett annat tema är givetvis andra världskriget. Detta är inte fullt lika intressant. Jag är faktiskt hjärtligt trött på alla dessa romantiserade skildringar av andra världskriget. Varför ska man gotta sig så i det? På ett sätt förkroppsligar den här boken mycket av det som är dåligt med den gängse bilden av manlighet. Den är ibland väldigt enkelspårig och zoomar in på fantastiskt tråkiga och detaljrika krigsskildringar. Även om historien tog sig mot slutet och blev riktigt kul tycker jag ändå att författaren kunde ha slängt bort hälften av boken utan större förlust.
Sammanfattningsvis kan man säga att det här är en bra bok för så'na där män som läser en bok vartannat år.
Det tog säkert 200 sidor innan jag kände att jag kom in i handlingen. Den utspelar sig på två olika plan: dels under andra världskriget, dels i nutid. Under kriget följer vi flera olika personer. En grupp allierade soldater skyfflas runt i världen på skenuppdrag i syfte att dölja för tyskarna att de allierade har knäckt deras krypton. Vi följer också med en av hjärnorna bakom kryptoknäckningen och även en japansk löjtnant som råkar ut för många udda händelser. I nutid får vi följa med en grupp IT-konsulter som försöker skapa en datalagringstjänst i ett litet sultanat i Stilla havet. Efter många om och men visar det sig självklart att allting hör ihop på ett ganska intrikat sätt. Därför vill jag inte säga särskilt mycket mer om handlingen.
Ett genomgående tema är kryptering, vilket gör boken intressant. Vi får bland annat träffa Alan Turing, en av mina personliga förebilder. Ibland drar författaren iväg på teoretiska sidospår som är rätt intressanta, men kanske lite långrandiga. Ett annat tema är givetvis andra världskriget. Detta är inte fullt lika intressant. Jag är faktiskt hjärtligt trött på alla dessa romantiserade skildringar av andra världskriget. Varför ska man gotta sig så i det? På ett sätt förkroppsligar den här boken mycket av det som är dåligt med den gängse bilden av manlighet. Den är ibland väldigt enkelspårig och zoomar in på fantastiskt tråkiga och detaljrika krigsskildringar. Även om historien tog sig mot slutet och blev riktigt kul tycker jag ändå att författaren kunde ha slängt bort hälften av boken utan större förlust.
Sammanfattningsvis kan man säga att det här är en bra bok för så'na där män som läser en bok vartannat år.
Stieg Larsson: Män som hatar kvinnor
Hej och hå, vad svårt det är att hålla liv i en blogg. Jag kanske är för gammal för så'nt här.
Stieg Larsson har varit rejält hypad (eller upphaussad eller vad det nu borde heta på svenska) den senaste tiden och när hans böcker nu ändå letat sig in i huset (dock icke främst genom min försorg) kunde jag ju lika gärna sätta tänderna i dem.
Mikael Blomkvist är ekonomijournalist och har precis blivit dömd till fängelse för förtal. Han tar tjänstledigt från sitt jobb och börjar istället jobba med att nysta i en gammal släkthistoria. Under täckmantel av att skriva en krönika över industrisläkten Vanger ska han undersöka varför Harriet Vanger försvann spårlöst en dag för fyrtio år sedan. Så småningom får han hjälp av en egensinnig tjej, Lisbeth Salander, som är datageni och verkar kunna ta reda på vad som helst om folk. Tillsammans rotar de fram en hel del gamla skelett ur den Vangerska släktgarderoben.
Män som hatar kvinnor är spännande, inget snack om saken. Det händer saker hela tiden och boken är svår att lägga ifrån sig. Det är lätt att fatta tycke för huvudpersonerna och bry sig om vad som händer dem. Dock känns det som att Larsson tar i för mycket. Man blir nästan lite anfådd av att läsa och händelserna travas på varandra i lite för snabb takt. Det finns inte så mycket tid för eftertanke. Kanske är det så här böcker ska vara nuförtiden, lite för svulstiga, lite för mycket, lite för mycket Hollywood. Nåväl, som underhållning för stunden duger det utmärkt.
Stieg Larsson har varit rejält hypad (eller upphaussad eller vad det nu borde heta på svenska) den senaste tiden och när hans böcker nu ändå letat sig in i huset (dock icke främst genom min försorg) kunde jag ju lika gärna sätta tänderna i dem.
Mikael Blomkvist är ekonomijournalist och har precis blivit dömd till fängelse för förtal. Han tar tjänstledigt från sitt jobb och börjar istället jobba med att nysta i en gammal släkthistoria. Under täckmantel av att skriva en krönika över industrisläkten Vanger ska han undersöka varför Harriet Vanger försvann spårlöst en dag för fyrtio år sedan. Så småningom får han hjälp av en egensinnig tjej, Lisbeth Salander, som är datageni och verkar kunna ta reda på vad som helst om folk. Tillsammans rotar de fram en hel del gamla skelett ur den Vangerska släktgarderoben.
Män som hatar kvinnor är spännande, inget snack om saken. Det händer saker hela tiden och boken är svår att lägga ifrån sig. Det är lätt att fatta tycke för huvudpersonerna och bry sig om vad som händer dem. Dock känns det som att Larsson tar i för mycket. Man blir nästan lite anfådd av att läsa och händelserna travas på varandra i lite för snabb takt. Det finns inte så mycket tid för eftertanke. Kanske är det så här böcker ska vara nuförtiden, lite för svulstiga, lite för mycket, lite för mycket Hollywood. Nåväl, som underhållning för stunden duger det utmärkt.
måndag 6 oktober 2008
Prosapolis
DN har inrättat en prosapolis, tydligen i syfte att på ett lätt humoristiskt sätt kritisera texter och författare. Detta fenomen skiljer sig på ett hälsosamt sätt från typiska språkpoliser genom att lyfta blicken och fokusera på texten snarare än orden. Felstavningar är inte så intressanta, det viktiga är att identifiera syntaktiskt korrekta missbruk av språket. Jag tycker att det är en fantastisk idé, framför allt efter att ha läst deras första anklagelse gentemot Paulo Coelho. De varierade men ofta positiva sätt varpå andra bloggare har recenserat honom har fyllt mig med en känsla av obehag som nu prosapolisen på ett förjänstfullt sätt har satt ord på. Han bakar fluffiga och pompösa maränger av innehållslösa "visdomar". Klart att jag aldrig skulle få för mig att läsa sådant! Livet är för kort för att ödslas på halvtaskiga böcker. Och det ska bli intressant att se hur lång tid det tar för mig att bli oense med prosapolisen.
tisdag 16 september 2008
Douglas V. Duff: Rymdpiraterna
Rymdpiraterna är sedan länge utgallrad från Björsäters folkbibliotek, en filial av Åtvidabergs kommunbibliotek. Den är från 1958 och i gammalt biblioteksband som luktar så där som bara gamla biblioteksböcker gör. Ryggen bär beteckningen uHcg vilket indikerar att det är en ungdomsbok.
Boken utspelar sig i mellanöstern och huvudpersonen är en sextonårig brittisk pojke vid namn Alan. Han och hans tvillingbror uppfostrades av en arabisk kvinna sedan deras mamma skjutits av terrorister, vilket gör att han behändigt nog talar flytande arabiska likaväl som engelska. En grupp skummisar med flygdräkter, antagligen drivna av någon atomkraft, har tillfångatagit en massa människor och bygger en hemlig bas i bergen. Självklart måste Alan rädda allihop, inte minst kvinnan som uppfostrat honom och hans bror.
Detta är en klassisk pojkbok, rätt spännande, och med intressanta politiska undertoner.
Om jag räknat rätt är detta årets 33:e bok. Inte så imponerande kanske, men jag läser ju mest för min egen skull.
Boken utspelar sig i mellanöstern och huvudpersonen är en sextonårig brittisk pojke vid namn Alan. Han och hans tvillingbror uppfostrades av en arabisk kvinna sedan deras mamma skjutits av terrorister, vilket gör att han behändigt nog talar flytande arabiska likaväl som engelska. En grupp skummisar med flygdräkter, antagligen drivna av någon atomkraft, har tillfångatagit en massa människor och bygger en hemlig bas i bergen. Självklart måste Alan rädda allihop, inte minst kvinnan som uppfostrat honom och hans bror.
Detta är en klassisk pojkbok, rätt spännande, och med intressanta politiska undertoner.
Om jag räknat rätt är detta årets 33:e bok. Inte så imponerande kanske, men jag läser ju mest för min egen skull.
Mark Mills: The savage garden
The savage garden åkte med i någon "Köp tre, betala för två" i någon bokhandel i London senast vi var där. Efter att ha sett omslaget och läst baksidestexten bestämde jag mig efter tjugo sekunder att det här var ännu en trevlig bok i kölvattnet efter da Vinci-koden. Även om jag raljerar lite över detta fenomen är det i min värld inte negativt. Det har kommit många böcker som är betydligt mer intelligent skrivna, men de får naturligtvis inte lika många läsare.
Huvudpersonen David är en ung konststuderande som åker till Italien för att skriva en uppsats om en gammal renässansträdgård med skulpturer. Boken utspelar sig 1958, ett drygt decennium efter andra världskriget. Hans uppgift är att ta reda på trädgårdens hemlighet. Varför lät husets ägare uppföra trädgården som en minnespark efter sin fru, trettio år efter hennes död? Vad betyder skulpturerna? Och vilka hemligheter döljer den nuvarande ägarfamiljen? Adam dras in i något som är större än han först trott, men han är ung och perceptiv och klarar ut det mesta.
Trots sina nästan 400 sidor går det relativt fort att läsa boken. Sidorna är glest satta och språket är lätt, trots många referenser till renässanskonst, om vilket jag inte kan särskilt mycket. Men är man det minsta intresserad av konst, litteratur och antik mytologi är den här boken ett perfekt sätt att fördriva några timmar.
Huvudpersonen David är en ung konststuderande som åker till Italien för att skriva en uppsats om en gammal renässansträdgård med skulpturer. Boken utspelar sig 1958, ett drygt decennium efter andra världskriget. Hans uppgift är att ta reda på trädgårdens hemlighet. Varför lät husets ägare uppföra trädgården som en minnespark efter sin fru, trettio år efter hennes död? Vad betyder skulpturerna? Och vilka hemligheter döljer den nuvarande ägarfamiljen? Adam dras in i något som är större än han först trott, men han är ung och perceptiv och klarar ut det mesta.
Trots sina nästan 400 sidor går det relativt fort att läsa boken. Sidorna är glest satta och språket är lätt, trots många referenser till renässanskonst, om vilket jag inte kan särskilt mycket. Men är man det minsta intresserad av konst, litteratur och antik mytologi är den här boken ett perfekt sätt att fördriva några timmar.
William Gibson: Spook country
Gibson har på senare år skrivit allt mer realistiska romaner som ligger en bra bit ifrån 1980-talets cyberpunk. Precis som förra boken Pattern recognition har Spook country i princip inga SF-inslag, men Gibson kan skriva suggestivt och lite lätt obegripligt i alla fall.
En före detta artist som nu livnär sig som frilansjournalist håller på att göra ett reportage om lokativ konst åt en nystartad tidning som kanske inte existerar. Lokativ konst existerar i en virtuell verklighet som är kopplat till en fysisk plats, som om någon hade ritat ovanpå verkligheten. För att lösa detta rent tekniskt behövs smått olagliga installationer av trådlösa nätverk. En av teknikerna bakom konstverken har dock försvunnit under mystiska omständigheter. Parallellt med detta håller en ung kille på att skicka meddelanden genom iPods. Och någon annan jagar honom.
Det är många personer med i historien och det är till en början inte helt klart hur de hör ihop med varandra. När boken är slut är det fortfarande många frågetecken kvar, men det är liksom Gibsons stil. Han skriver rätt obegripligt och i början får man kämpa sig igenom texten. Kanske har jag bestämt mig för att tycka om det på förhand och har därför större tålamod än vanligt.
En före detta artist som nu livnär sig som frilansjournalist håller på att göra ett reportage om lokativ konst åt en nystartad tidning som kanske inte existerar. Lokativ konst existerar i en virtuell verklighet som är kopplat till en fysisk plats, som om någon hade ritat ovanpå verkligheten. För att lösa detta rent tekniskt behövs smått olagliga installationer av trådlösa nätverk. En av teknikerna bakom konstverken har dock försvunnit under mystiska omständigheter. Parallellt med detta håller en ung kille på att skicka meddelanden genom iPods. Och någon annan jagar honom.
Det är många personer med i historien och det är till en början inte helt klart hur de hör ihop med varandra. När boken är slut är det fortfarande många frågetecken kvar, men det är liksom Gibsons stil. Han skriver rätt obegripligt och i början får man kämpa sig igenom texten. Kanske har jag bestämt mig för att tycka om det på förhand och har därför större tålamod än vanligt.
Rebekah Nathan: My freshman year
Under en av mina planlösa vandringar i universitetsbiblioteket snubblade jag över den här boken. Den handlar om en antropolog som, efter att ha undervisat antropologi i femton år, insåg att hon egentligen inte visste särskilt mycket om sina studenter. Därför såg hon till att bli antagen som student för att göra precis det som antropologer gör: leva tillsammans med folkstammar under täckmantel.
Författarens namn är en pseudonym och hon är noga med att inte avslöja vilket universitet hon studerat, allt för att skydda integriteten hos dem hon studerat. Boken är en rätt så populärvetenskaplig beskrivning av hennes studier och slutsatser. Angreppssättet är mycket fascinerande, även om slutsatserna inte direkt är särskilt omvälvande. Det finns dock många intressanta sidospår som gör att man måste lägga ifrån sig boken och sitta och fundera en stund. Författaren funderar över vad det innebär att vara amerikan, hur unga människors individualism fungerar och hur minoritetsgrupper identifierar sig själva.
Författarens namn är en pseudonym och hon är noga med att inte avslöja vilket universitet hon studerat, allt för att skydda integriteten hos dem hon studerat. Boken är en rätt så populärvetenskaplig beskrivning av hennes studier och slutsatser. Angreppssättet är mycket fascinerande, även om slutsatserna inte direkt är särskilt omvälvande. Det finns dock många intressanta sidospår som gör att man måste lägga ifrån sig boken och sitta och fundera en stund. Författaren funderar över vad det innebär att vara amerikan, hur unga människors individualism fungerar och hur minoritetsgrupper identifierar sig själva.
lördag 16 augusti 2008
Charles Stross: Saturn's Children
En bit in i framtiden är mänskligheten helt utdöd, men alla robotar är kvar och försöker efter bästa förmåga upprätthålla samhället. En social hierarki har uppstått där de mest människoliknande robotarna styr. Freya Nakamichi-47 lever lite utanför den här hierarkin. Hon och hennes systrar konstruerades för att... hm... tillfredställa ett av människornas mest grundläggande behov. Men nu finns inga människor kvar och hennes liv är ganska tomt och innehållslöst. För att klara livhanken, och undkomma en del skumma typer, tar hon ett uppdrag som kurir åt Jeeves Corporation. Hennes uppdrag är att smuggla en okänd behållare från Venus till Mars. Det är dock inte så enkelt som det låter, eftersom många är ute efter det hon fraktar.
Stilmässigt är den här boken rätt annorlunda från övriga jag har läst av samma författare. Den är dedikerad till Robert Heinlein och Isaac Asimov och är skriven i deras anda. Omslaget deklarerar att det är en space opera och till sin struktur och innehåll liknar boken Heinlein. Tematiskt har den mycket gemensamt med Asimov med den intressanta problematiseringen av ett robotsamhälle som saknar människor. Denna sammanvävning av två giganters tankevärldar är skickligt gjord och mycket underhållande.
Jag har den amerikanska inbundna utgåvan med ett omslag som många ogillar, även författaren själv i viss mån. Samtidigt som jag tycker att det är en sorglig värld vi lever i där författaren inte kan påverka omslaget, skulle jag inte skämmas för att ses läsa den här boken offentligt. Jag gillar den här typen av futuristisk teckning och tycker att det är rätt larvigt att ärkekonservativa och svårt politiskt korrekta tyckare känner sig nödgade att lägga ner energi på att tycka illa om något så trivialt.
Stilmässigt är den här boken rätt annorlunda från övriga jag har läst av samma författare. Den är dedikerad till Robert Heinlein och Isaac Asimov och är skriven i deras anda. Omslaget deklarerar att det är en space opera och till sin struktur och innehåll liknar boken Heinlein. Tematiskt har den mycket gemensamt med Asimov med den intressanta problematiseringen av ett robotsamhälle som saknar människor. Denna sammanvävning av två giganters tankevärldar är skickligt gjord och mycket underhållande.
Jag har den amerikanska inbundna utgåvan med ett omslag som många ogillar, även författaren själv i viss mån. Samtidigt som jag tycker att det är en sorglig värld vi lever i där författaren inte kan påverka omslaget, skulle jag inte skämmas för att ses läsa den här boken offentligt. Jag gillar den här typen av futuristisk teckning och tycker att det är rätt larvigt att ärkekonservativa och svårt politiskt korrekta tyckare känner sig nödgade att lägga ner energi på att tycka illa om något så trivialt.
Åsa Larsson: Solstorm
I den här boken är det kallt. Den utspelar sig i Kiruna, en stad som Rebecka Martinsson för länge sedan lämnat bakom sig för att bli advokat i Stockholm. Hon reser dock tillbaka för att ta hand om en gammal vän i samband med ett mystiskt mord med religiösa förtecken. Den mördade är förgrundsgestalt i Kristallkyrkan och bror till Rebeckas vän, Sanna. Envis som hon är kan inte Rebecka låta bli att rota i mordet och hon tvingas konfrontera en del smärtsamma minnen från barndomen i processen.
Religion som gått fel är ett tacksamt tema för deckare, eftersom det kan förklara, om än ej ursäkta, nästan vad som helst. Någon av personerna i boken konstaterar målande att kyrkor tenderar att dra till sig såväl trasiga människor, som människor med begär att ha makt över trasiga människor. Åsa Larsson gör ganska mycket av detta tema, och Rebecka är en intressant person som jag gärna läser mer om.
Religion som gått fel är ett tacksamt tema för deckare, eftersom det kan förklara, om än ej ursäkta, nästan vad som helst. Någon av personerna i boken konstaterar målande att kyrkor tenderar att dra till sig såväl trasiga människor, som människor med begär att ha makt över trasiga människor. Åsa Larsson gör ganska mycket av detta tema, och Rebecka är en intressant person som jag gärna läser mer om.
måndag 11 augusti 2008
Charles Stross: Halting State
Charles Stross är en författare som jag fått upp ögonen för den sista tiden och som jag sakteliga börjat samla. Halting State kom ut förra året och titeln är ett välkänt begrepp inom teoretisk datavetenskap, ett område som författaren och jag har ett gemensamt intresse för.
I en inte allt för avlägsen framtid, 2018, blir en bank i en virtuell verklighet rånad. Banken drivs av ett relativt nytt företag, startat med stora mängder riskkapital, som just håller på att börsintroduceras. Läget är alltså rätt känsligt. Exakt hur rånet kunnat gå till rent tekniskt är lite av en gåta, vilket är en av bokens poänger. Vi får följa tre personer som på olika sätt blir inblandade i sökandet efter förövarna och givetvis är rånet bara toppen av ett isberg.
Den nära framtiden känns rätt trovärdig. Tekniken har inte utvecklats särskilt fort (vilket den faktiskt aldrig har gjort; det är bara nå't dom har hittat på) men det finns små detaljer som gör vardagen lättare och människor mer beroende. Det känns som att Charles Stross har en hel del att säga om samtiden och han gör det på ett bra sätt. Även om budskapet är subtilt är tanken klar.
I en inte allt för avlägsen framtid, 2018, blir en bank i en virtuell verklighet rånad. Banken drivs av ett relativt nytt företag, startat med stora mängder riskkapital, som just håller på att börsintroduceras. Läget är alltså rätt känsligt. Exakt hur rånet kunnat gå till rent tekniskt är lite av en gåta, vilket är en av bokens poänger. Vi får följa tre personer som på olika sätt blir inblandade i sökandet efter förövarna och givetvis är rånet bara toppen av ett isberg.
Den nära framtiden känns rätt trovärdig. Tekniken har inte utvecklats särskilt fort (vilket den faktiskt aldrig har gjort; det är bara nå't dom har hittat på) men det finns små detaljer som gör vardagen lättare och människor mer beroende. Det känns som att Charles Stross har en hel del att säga om samtiden och han gör det på ett bra sätt. Även om budskapet är subtilt är tanken klar.
John O'Farrell: Kan innehålla nötter
Om man inte kan skratta åt den här boken ska man aldrig någonsin skaffa barn. Curlingföräldrarna i Kan innehålla nötter går över gränsen på så många hysteriskt roliga sätt att vilken överbeskyddande förälder som helst som läser den torde ta sig i kragen och börja uppfostra istället för att dalta. John O'Farrells kåserande stil är dråplig, stundom pinsam, och borde passa utmärkt att filma.
Alice och David har tre barn, genom vilka de lever sina liv. Deras äldsta dotter riskerar dock att inte komma in på Den Fina Privatskolan, och eftersom de vill sina barns bästa bestämmer sig Alice för att skriva inträdesprovet i hennes ställe. Och det är bara början. Men kanske beror allt på att Alice hamnat i dåligt sällskap. Vänkretsen består av ett gäng neurotiska mammor med barn i samma ålder, alla lika påpassade och styrda. Anförda av Ffion (med dottern Bronwyn) tävlar de om vem som har det bästa barnet.
För att ta udden av alla dumheter som föräldrarna hittar på kommer det naturligtvis en sensmoral smygande, vilket också gör att boken skiftar karaktär. Upplösningen är inte oväntad, och heller inte lika snyggt behandlad som inledningen. O'Farrell kommer mest till sin rätt när han skämtar.
Alice och David har tre barn, genom vilka de lever sina liv. Deras äldsta dotter riskerar dock att inte komma in på Den Fina Privatskolan, och eftersom de vill sina barns bästa bestämmer sig Alice för att skriva inträdesprovet i hennes ställe. Och det är bara början. Men kanske beror allt på att Alice hamnat i dåligt sällskap. Vänkretsen består av ett gäng neurotiska mammor med barn i samma ålder, alla lika påpassade och styrda. Anförda av Ffion (med dottern Bronwyn) tävlar de om vem som har det bästa barnet.
För att ta udden av alla dumheter som föräldrarna hittar på kommer det naturligtvis en sensmoral smygande, vilket också gör att boken skiftar karaktär. Upplösningen är inte oväntad, och heller inte lika snyggt behandlad som inledningen. O'Farrell kommer mest till sin rätt när han skämtar.
Thomas Kanger: Den döda vinkeln
Kangers tredje bok om Elina Wiik är en riktigt bra svensk deckare. Den undviker stereotyper, har sympatiska huvudpersoner och inte minst en spännande internationell mordgåta. Så är den också löst baserad på en verklig händelse.
Västeråspolisen hittar ett ungt par mördade i skogen utanför stan. Mannen är palestinsk flyktning och Säpo, som hävdar kopplingar till internationell terrorism, lägger locket på. Men så enkelt är det naturligtvis inte och antagonismen mellan de båda polisgrenarna ger historien en extra krydda. För att komma sanningen på spåren tvingas Elina Wiik resa utomlands, något som skildras detaljerat och trovärdigt. På det hela taget en bra historia.
Västeråspolisen hittar ett ungt par mördade i skogen utanför stan. Mannen är palestinsk flyktning och Säpo, som hävdar kopplingar till internationell terrorism, lägger locket på. Men så enkelt är det naturligtvis inte och antagonismen mellan de båda polisgrenarna ger historien en extra krydda. För att komma sanningen på spåren tvingas Elina Wiik resa utomlands, något som skildras detaljerat och trovärdigt. På det hela taget en bra historia.
söndag 10 augusti 2008
Donna Tartt: Den lille vännen
För ett par år sedan läste jag Den hemliga historien av Donna Tartt och blev mycket förtjust, både i beskrivningen av den akademiska miljön, men också i språkbehandlingen, persongalleriet och den bakvända deckarhistorien. Därför hade jag höga förväntningar på hennes andra bok, Den lille vännen.
Huvudpersonen är tolvåriga Harriet som växer upp i en familj där pappan till största del är frånvarande och där mamman och storasystern lever i skuggan av mordet på äldsta syskonet Robin, något som man aldrig talar om. De som egentligen får något att hända i familjen är mormor och hennes tre systrar.
Min tolkning av baksidestexten var att boken skulle handla om Harriets sökande efter broderns mördare. Denna frågeställning förekommer visserligen i början av boken, men sedan tar en mängd sidospår över och jag känner mig lite lurad. Om man är intresserad av hur det var för en tolvårig flicka att växa upp i en trasig familj i en småstad i södra USA i (kanske) mitten av 1900-talet, då hade det här varit en läsvärd bok. Det är säkert en bra bok egentligen, men den gör verkligen inget för mig.
Huvudpersonen är tolvåriga Harriet som växer upp i en familj där pappan till största del är frånvarande och där mamman och storasystern lever i skuggan av mordet på äldsta syskonet Robin, något som man aldrig talar om. De som egentligen får något att hända i familjen är mormor och hennes tre systrar.
Min tolkning av baksidestexten var att boken skulle handla om Harriets sökande efter broderns mördare. Denna frågeställning förekommer visserligen i början av boken, men sedan tar en mängd sidospår över och jag känner mig lite lurad. Om man är intresserad av hur det var för en tolvårig flicka att växa upp i en trasig familj i en småstad i södra USA i (kanske) mitten av 1900-talet, då hade det här varit en läsvärd bok. Det är säkert en bra bok egentligen, men den gör verkligen inget för mig.
Kate Mosse: Sepulchre
Sepulchre uttalas med betoning på första stavelsen och ordet betyder gravkammare. Det är också titeln på Kate Mosses andra bok. Den första var Labyrinth, vilken jag läste i slutet av förra året.
Sepulchre är en äventyrsroman med små övernaturliga inslag. Precis som Mosses förra bok är det här en rejäl historia (över 700 sidor) som utspelar sig längs två tidslinjer; en i nutid och en i slutet av 1800-talet. I nutid anländer en författare till en liten by i södra Frankrike för att göra efterforskningar för en biografi, men också för att söka sina rötter. För lite mer än ett sekel sedan reser sjuttonåriga Léonie tillsammans med sin bror till samma by för att besöka sin faster på Domaine de la Cade.
Givetvis finns det intrikata kopplingar mellan de båda berättelserna. Författaren i nutid, Meredith Martin, försöker lista ut vad som hände för hundra år sedan - en historia som vi läsare får ta del av mellan varven. Det är lite svårt att sammanfatta vad som händer, men det är mörk mystik, en tarot-kortlek, onda skurkar och tragisk kärlek. Historiens längd kan delvis förklaras med en stor detaljrikedom, något som jag tycker gör berättelsen levande och spännande.
Både Labyrinth och Sepulchre har tillhörande webbplatser som jag ännu inte utforskat.
Sepulchre är en äventyrsroman med små övernaturliga inslag. Precis som Mosses förra bok är det här en rejäl historia (över 700 sidor) som utspelar sig längs två tidslinjer; en i nutid och en i slutet av 1800-talet. I nutid anländer en författare till en liten by i södra Frankrike för att göra efterforskningar för en biografi, men också för att söka sina rötter. För lite mer än ett sekel sedan reser sjuttonåriga Léonie tillsammans med sin bror till samma by för att besöka sin faster på Domaine de la Cade.
Givetvis finns det intrikata kopplingar mellan de båda berättelserna. Författaren i nutid, Meredith Martin, försöker lista ut vad som hände för hundra år sedan - en historia som vi läsare får ta del av mellan varven. Det är lite svårt att sammanfatta vad som händer, men det är mörk mystik, en tarot-kortlek, onda skurkar och tragisk kärlek. Historiens längd kan delvis förklaras med en stor detaljrikedom, något som jag tycker gör berättelsen levande och spännande.
Både Labyrinth och Sepulchre har tillhörande webbplatser som jag ännu inte utforskat.
tisdag 5 augusti 2008
Mons Kallentoft: Sommardöden
I den här årsfärska boken är det varmt, jättevarmt. Den går dessutom som sommarföljetong i Corren, vilket på ett sätt kändes väldigt passande, åtminstone förra veckan då det var riktigt hett ute.
En fjortonårig flicka hittas naken och förvirrad i Trädgårdsföreningen. Hon minns inte vad som har hänt, men när en annan flicka anmäls försvunnen känns det naturligt att koppla samman fallen. Någon rövar bort flickor och skrubbar dem rena. Varför? Det är ruggiga saker som händer, och i hemtama och snälla miljöer dessutom. Många olika platser i riktiga Linköping figurerar, ännu mer än i föregångaren Midvinterblod.
Jag gillar Kallentofts lite suggestiva sätt att skriva. Det är mycket korta fragment av meningar, men jag tror att om man läser lite snabbare än normalt, och inte tar så många pauser, så flyter man liksom in och med i historien. (Just av den anledningen känns det dumt att ha den som följetong.) Den blir levande, påtaglig och lite skrämmande, vilket ju är meningen med en modern deckare. Det enda jag egentligen har emot Sommardöden är att det saknas pusselbitar. Upplösningen bara händer, utan att man känner att det fanns något logiskt steg dit. Kanske hade Malin Fors bara lite tur. Det kan hon vara väl unnad.
En fjortonårig flicka hittas naken och förvirrad i Trädgårdsföreningen. Hon minns inte vad som har hänt, men när en annan flicka anmäls försvunnen känns det naturligt att koppla samman fallen. Någon rövar bort flickor och skrubbar dem rena. Varför? Det är ruggiga saker som händer, och i hemtama och snälla miljöer dessutom. Många olika platser i riktiga Linköping figurerar, ännu mer än i föregångaren Midvinterblod.
Jag gillar Kallentofts lite suggestiva sätt att skriva. Det är mycket korta fragment av meningar, men jag tror att om man läser lite snabbare än normalt, och inte tar så många pauser, så flyter man liksom in och med i historien. (Just av den anledningen känns det dumt att ha den som följetong.) Den blir levande, påtaglig och lite skrämmande, vilket ju är meningen med en modern deckare. Det enda jag egentligen har emot Sommardöden är att det saknas pusselbitar. Upplösningen bara händer, utan att man känner att det fanns något logiskt steg dit. Kanske hade Malin Fors bara lite tur. Det kan hon vara väl unnad.
Fale Burman: Död åt republiken
Här har vi en svensk deckare från 1955, en av den gamla trevliga sorten. Jag köpte den på något loppis, främst på grund av det speciella omslaget. Enligt vissa källor var Fale Burman en optiker och reklamman som levde 1913-70 och han omnämns även i en avhandling om gamla pusseldeckare som jag kanske måste läsa i framtiden. Tänk vad man kan lära sig om man googlar på saker.
Huvudpersonen är reklamtecknaren Tobby Hagen som tillsammans med sin vän, egyptologen Reidar Hammer, har blivit inbjudna till den fria republiken Liberta, en sommarkoloni för vuxna män som leker republik på ett studentikost sätt. Invånarna i republiken har olika funktioner som president och utrikesminister och man kan få tjusiga stämplar i passet vid besök. Sommaridyllen skakas dock snart, givetvis, av ett mord. De misstänkta är många, liksom motiven, men efter några kapitel av rotande i historiska oförrätter så identifieras mördaren. Det klassiska mordet i en isolerad krets får här en originell och rolig inramning.
Jag har några fler Fale Burman i den samlarvänliga Zebraserien som jag ser fram emot att läsa så småningom.
Huvudpersonen är reklamtecknaren Tobby Hagen som tillsammans med sin vän, egyptologen Reidar Hammer, har blivit inbjudna till den fria republiken Liberta, en sommarkoloni för vuxna män som leker republik på ett studentikost sätt. Invånarna i republiken har olika funktioner som president och utrikesminister och man kan få tjusiga stämplar i passet vid besök. Sommaridyllen skakas dock snart, givetvis, av ett mord. De misstänkta är många, liksom motiven, men efter några kapitel av rotande i historiska oförrätter så identifieras mördaren. Det klassiska mordet i en isolerad krets får här en originell och rolig inramning.
Jag har några fler Fale Burman i den samlarvänliga Zebraserien som jag ser fram emot att läsa så småningom.
Michel Hoeye: No time like showtime
Detta är den tredje boken om urmakarmusen Hermux Tantamoq. De första två heter Time stops for no mouse och The sands of time. Åtminstone den första fanns på svenska för ett tag sedan, men jag hittar den inte på nätet nu. Bokhandlarna kategoriserar detta som barn- och ungdomslitteratur, men böckerna är både roliga och intelligenta och passar även för en vuxen publik, åtminstone en som inte skäms för att ha roligt.
Hermux Tantamoq är egentligen en stillsam och ordentlig mus som har ett urmakeri. Av olika anledningar lyckas han dock bli indragen i allehanda spännande äventyr. Den här gången hamnar han i teaterbranschen, där direktören för Varmint Variety Theatre vill ha hans hjälp att spåra vem som hotar att ta över teatern. Som täckmantel får Hermux i uppdrag att designa scenografin till nästa uppsättning, vilket ställer till med en del problem. Samtidigt försöker han få rätsida på relationen till den hjältemodiga aviatrisen Linka Perflinger och mata sitt husdjur, nyckelpigan Terfle.
Det här är en snabb och rolig berättelse med många korta kapitel som gör att man gärna läser vidare lite till. Mössens värld har stora likheter med vår egen, men man märker att författaren lagt ner lite extra tankemöda på att få till detaljerna som gör den trovärdig. Huvudpersonerna är ytterst sympatiska och har relativt djupa karaktärer. Dessutom har de roliga namn. Hela serien är mycket läsvärd.
Hermux Tantamoq är egentligen en stillsam och ordentlig mus som har ett urmakeri. Av olika anledningar lyckas han dock bli indragen i allehanda spännande äventyr. Den här gången hamnar han i teaterbranschen, där direktören för Varmint Variety Theatre vill ha hans hjälp att spåra vem som hotar att ta över teatern. Som täckmantel får Hermux i uppdrag att designa scenografin till nästa uppsättning, vilket ställer till med en del problem. Samtidigt försöker han få rätsida på relationen till den hjältemodiga aviatrisen Linka Perflinger och mata sitt husdjur, nyckelpigan Terfle.
Det här är en snabb och rolig berättelse med många korta kapitel som gör att man gärna läser vidare lite till. Mössens värld har stora likheter med vår egen, men man märker att författaren lagt ner lite extra tankemöda på att få till detaljerna som gör den trovärdig. Huvudpersonerna är ytterst sympatiska och har relativt djupa karaktärer. Dessutom har de roliga namn. Hela serien är mycket läsvärd.
fredag 25 juli 2008
Brian Jacques: Redwall: Cluny Gisslaren
Det här är första delen i en vad jag skulle vilja beteckna barn/ungdoms-fantasy-serie. Handlingen tilldrar sig i och runt klostret Redwall som till största delen bebos av möss. De onda figurerna i historien är främst råttor, ledda av den hemske Cluny. Den som ganska snart visar sig bli hjälten i historien är den unge novisen Matthias, som på något mystiskt sätt verkar ha kopplingar till en historisk hjälte. Det är en klassisk hjältesaga, lite småspännande och med flera roliga bifigurer.
Tyvärr sugs jag dock inte in i den här världen. Den skulle ha kunnat vara fängslande, men misslyckas. Nog för att det här är en låtsasvärld för barn, men det är lite väl mycket motsägelser och hängande frågor. Hur kan råttorna rida i en vagn dragen av en häst? Vilken religion hör klostret till? Hur stor är egentligen klosterbyggnaden i förhållande till mössen? Dessutom är handlingen vansinnigt förutsägbar. Det finns inga nyanser och alla personer är stereotypa. Jag läser gärna barn- och ungdomslitteratur, men det här är en serie som jag inte kan rekommendera.
Tyvärr sugs jag dock inte in i den här världen. Den skulle ha kunnat vara fängslande, men misslyckas. Nog för att det här är en låtsasvärld för barn, men det är lite väl mycket motsägelser och hängande frågor. Hur kan råttorna rida i en vagn dragen av en häst? Vilken religion hör klostret till? Hur stor är egentligen klosterbyggnaden i förhållande till mössen? Dessutom är handlingen vansinnigt förutsägbar. Det finns inga nyanser och alla personer är stereotypa. Jag läser gärna barn- och ungdomslitteratur, men det här är en serie som jag inte kan rekommendera.
Leonie Swann: Glenkill
Glenkill är en fantastisk bok som får en att se på världen med andra ögon, åtminstone varje gång man passerar en fårhage. Den sympatiske fåraherden George blir tyvärr brutalt mördad i början av boken, men hans fårhjord bestämmer sig för att lösa mysteriet. Handlingen berättas uteslutande från fårens perspektiv, och även om de är trevliga så är de inte alltid särskilt smarta. Eller snarare är det så att deras begreppsvärld är något begränsad och allt som de ser måste tolkas genom deras egna erfarenheter av att vara får.
Alla fåren har namn och tydliga personligheter, vilket framgår av dramatis oves i början av boken. (Oves - bara en så'n sak!) Även om de i strikt mening kanske inte alltid agerar som de stillsamma betande varelser man ibland går förbi, så gör inte det något, för på något sätt känns deras beteende djupt trovärdigt. Det är som om författaren verkligen vet vad det innebär att vara får, eller åtminstone har tänkt igenom det noga. Själva deckarintrigen är faktiskt helt okej också, men den stora behållningen är fåren och deras sätt att angripa olika problem. Detta perspektiv gör boken unik, åtminstone i vår bokhylla. Jag skulle kunna skriva mycket mer, men det skulle bara förstöra nöjet att själv upptäcka denna otroligt trevliga skock med får. Läs den!
Alla fåren har namn och tydliga personligheter, vilket framgår av dramatis oves i början av boken. (Oves - bara en så'n sak!) Även om de i strikt mening kanske inte alltid agerar som de stillsamma betande varelser man ibland går förbi, så gör inte det något, för på något sätt känns deras beteende djupt trovärdigt. Det är som om författaren verkligen vet vad det innebär att vara får, eller åtminstone har tänkt igenom det noga. Själva deckarintrigen är faktiskt helt okej också, men den stora behållningen är fåren och deras sätt att angripa olika problem. Detta perspektiv gör boken unik, åtminstone i vår bokhylla. Jag skulle kunna skriva mycket mer, men det skulle bara förstöra nöjet att själv upptäcka denna otroligt trevliga skock med får. Läs den!
Bo Baldersson: Statsrådet och den utsträckta handen
Detta är den nionde Balderson-deckaren, och jag har hittills lyckats läsa dem i ordning. Det spelar egentligen ingen större roll, för huvudpersonerna utvecklas inte. Galleriet av småkonstiga mordmisstänkta filurer är sig likt från övriga böcker. Vilhelm träffar en gammal bekant från ungdomen. Statsrådet sätts på plats av en gammal dam med skinn på näsan, som för övrigt sätter alla andra på plats på ett för läsaren underhållande sätt. Utfrågningarna går sin gilla gång, då och då avbrutna av kapitel avsedda att gissla den samtida politiken. Större delen av boken är minst lika småtrevlig som de andra, men vid upplösningen avviker den från normen och blir lite underlig på ett sätt som jag inte ska gå in på. Eftersmaken blir därmed något sämre än vanligt.
Senaste tidens läsa böcker
På något sätt lyckades jag trilla ur loopen när det gäller att uppdatera den här läsjournalen. Jag hade stora planer på att komma ikapp till semestern, men nu har större delen av den passerat utan några uppdateringar. Nu tänkte jag dock ta tag i det hela, och jag börjar med en lista över de böcker som jag läst under maj, juni och juli. Dessa tänker jag blogga om, mer eller mindre utförligt, den närmaste veckan:
- Bo Baldersson: Statsrådet och den utsträckta handen
- Leonie Swann: Glenkill
- Brian Jacques: Redwall: Cluny Gisslaren
- Michel Hoeye: No time like showtime
- Fale Burman: Död åt republiken
- Mons Kallentoft: Sommardöden
- Kate Mosse: Sepulchre
- Donna Tartt: Den lille vännen
- Thomas Kanger: Den döda vinkeln
- John O'Farrell: Kan innehålla nötter
- Charles Stross: Halting State
- Åsa Larsson: Solstorm
Så, nu har jag lovat. Och i höst ska det bli mer frekventa uppdateringar.
söndag 27 april 2008
David Gibbins: Atlantis hemlighet
Detta är ännu en kopia av da Vinci-koden och med tanke på titlen är det kanske ingen överraskning att stora delar utspelar sig under vattnet. Jack Howard är, precis som författaren, marinarkeolog och dyker efter antika skeppsvrak. När den här historien börjar har han fått ett tips från ett nyligen upphittat egyptiskt pergament. Texten pekar ut var det gamla Atlantis fanns och givetvis måste det eftersökas. För att göra det hela lite med Hollywoodmässigt är han dock inte ensam, utan en traditionell östeuropeisk skurk jagar honom och hans besättning.
De delar av boken som beskriver all teknisk dykarutrustning verkar ganska trovärdig på grund av detaljrikedomen. Handlingen och personerna är dock rätt platta och boken känns som ett utbroderat manus till en Indiana Jones-film som aldrig blev av. Vissa passager berättar initierat om olika antika kulturer och deras skriftspråk, och visst har berättelsen en klar riktning framåt, men särskilt välskriven är den inte.
De delar av boken som beskriver all teknisk dykarutrustning verkar ganska trovärdig på grund av detaljrikedomen. Handlingen och personerna är dock rätt platta och boken känns som ett utbroderat manus till en Indiana Jones-film som aldrig blev av. Vissa passager berättar initierat om olika antika kulturer och deras skriftspråk, och visst har berättelsen en klar riktning framåt, men särskilt välskriven är den inte.
Glen David Gold: Carter beats the devil
Carter beats the devil är en liten kloss, i pocket, på över 550 sidor. Det är en påhittad biografi över illusionisten Charles Carters liv och utspelar sig runt förra sekelskiftet. Vi får följa hans liv i olika episoder, hur han som liten pojke blir intresserad av trollkarlsbranschen, hans första tid som professionell och de senare framgångarna.
Eftersom boken utspelar sig under ganska lång tid skiftar den karaktär flera gånger. Just när jag trodde att jag fått grepp om vad den handlade om, så bytte den riktning, vilket var spännande. Den innehåller verkligen lite av varje. På ett sätt är det en biografi, som är en roman med inslag av deckarhistorier. Samtidigt beskriver den dåtidens värld och hur magiker arbetade bakom kulisserna. Det är ingen bok man skrattar av, men den är underhållande på ett lite lågmält sätt och biter sig fast.
Eftersom boken utspelar sig under ganska lång tid skiftar den karaktär flera gånger. Just när jag trodde att jag fått grepp om vad den handlade om, så bytte den riktning, vilket var spännande. Den innehåller verkligen lite av varje. På ett sätt är det en biografi, som är en roman med inslag av deckarhistorier. Samtidigt beskriver den dåtidens värld och hur magiker arbetade bakom kulisserna. Det är ingen bok man skrattar av, men den är underhållande på ett lite lågmält sätt och biter sig fast.
onsdag 2 april 2008
Douglas Coupland: The Gum Thief
Roger är ensam, medelålders och har ett rätt tråkigt jobb på ett kontorsvaruhus. Här arbetar också Bethany, en ung tjej klädd och sminkad i svart. Hon upptäcker en dag Rogers dagbok där han låtsas vara henne. De börjar kommunicera via brev och lär så småningom känna varandra. Anledningarna till att Roger är ensam klarnar och Bethanys komplicerade förhållande till sin mamma och världen i allmänhet blir uppenbart. Samtidigt får vi också läsa delar av den bok som Roger skriver.
Alltså, det låter kanske inte så kul när jag beskriver boken på det viset, men på ett plan är det just detta den handlar om. På ett annat plan är den, precis som allt annat av Coupland, en berättelse om hur man hittar en strimma hopp i den totala meningslösheten och hur man förhåller sig till sina närmaste. Man skulle kunna säga att Coupland skriver nakna skildringar av utsatta och trasiga människor, men då har man inte riktigt förstått. Det han egentligen försöker säga är att alla är mer eller mindre trasiga och att "alla familjer är psykotiska", vilket för övrigt är titeln på en annan av hans böcker.
Coupland behärskar inte bara språket utan också dramaturgin och inte minst formen, som han gärna experimenterar med. Han hamnar lätt topp fem på listan över mina favoritförfattare. Han känns både aktuell och äkta, vilket är en ovanlig kombination. Och i boken finns en bok, som innehåller en bok. Som kinesiska askar.
Alltså, det låter kanske inte så kul när jag beskriver boken på det viset, men på ett plan är det just detta den handlar om. På ett annat plan är den, precis som allt annat av Coupland, en berättelse om hur man hittar en strimma hopp i den totala meningslösheten och hur man förhåller sig till sina närmaste. Man skulle kunna säga att Coupland skriver nakna skildringar av utsatta och trasiga människor, men då har man inte riktigt förstått. Det han egentligen försöker säga är att alla är mer eller mindre trasiga och att "alla familjer är psykotiska", vilket för övrigt är titeln på en annan av hans böcker.
Coupland behärskar inte bara språket utan också dramaturgin och inte minst formen, som han gärna experimenterar med. Han hamnar lätt topp fem på listan över mina favoritförfattare. Han känns både aktuell och äkta, vilket är en ovanlig kombination. Och i boken finns en bok, som innehåller en bok. Som kinesiska askar.
lördag 29 mars 2008
G. K. Chesterton: The Innocence of Father Brown
Denna novellsamling är en mycket tjusig grön Penguin-utgåva från 1950-talet, även om den utkom första gången 1911. Father Brown är en mycket oansenlig och nästan osynlig figur, som dock är mycket skarpsynt. Här reder han ut inte mindre än tolv olika mysterier. I många berättelser dyker kan inte upp förrän mot slutet, då han förklarar för alla vad som hänt. Det kan röra sig om mord, stölder eller gamla oförrätter - alla avslöjade av denna timida varelse. Som med många novellsamlingar lämpar sig berättelserna bäst om man läser dem en och en, vilket jag ska försöka komma ihåg till nästa gång.
Detta var årets trettonde bok. Jenny har hittills bloggat om nio böcker, om jag har räknat rätt, men jag tror att hon har en del på lager också.
Detta var årets trettonde bok. Jenny har hittills bloggat om nio böcker, om jag har räknat rätt, men jag tror att hon har en del på lager också.
Agatha Christie: N eller M?
Jag har bloggat ganska friskt de senaste dagarna, men det beror på att jag haft en hög med utlästa böcker att skriva om. N eller M? läste jag under påsken, eftersom vi enligt en egenhändigt importerad norsk tradition läser deckare under påsken.
N eller M? utkom under andra världskriget och är en av få Christie som handlar om paret Tommy och Tuppence Beresford. Nu har de två vuxna barn som båda tjänar landet i det stora kriget. Själva sitter de hemma och har det tråkigt, trots att de gärna skulle göra en insats. Deras chans uppenbarar sig dock snart. Eftersom de inte har arbetat för säkerhetstjänsten på många år är de perfekta för att identifiera inre fiender, något som de ska göra på en liten ort vid kusten.
Berättelsen är lagom spännande och stilen är som vanligt lättsam, men med en hel del insiktsfulla kommentarer kring olika aspekter av kriget.
N eller M? utkom under andra världskriget och är en av få Christie som handlar om paret Tommy och Tuppence Beresford. Nu har de två vuxna barn som båda tjänar landet i det stora kriget. Själva sitter de hemma och har det tråkigt, trots att de gärna skulle göra en insats. Deras chans uppenbarar sig dock snart. Eftersom de inte har arbetat för säkerhetstjänsten på många år är de perfekta för att identifiera inre fiender, något som de ska göra på en liten ort vid kusten.
Berättelsen är lagom spännande och stilen är som vanligt lättsam, men med en hel del insiktsfulla kommentarer kring olika aspekter av kriget.
P. G. Wodehouse: Som det anstår en Wooster
The Code of the Woosters utkom första gången 1938 och i förordet till den svenska upplagan från 1955 står det att Wodehouse skriver "om en värld som inte längre finns". Denna värld är det gamla engelska ståndssamhället, så som det såg ut ungefär vid förra sekelskiftet. Wodehouses många böcker om Jeeves och Wooster är ganska välkända och för många år sedan såg jag en mycket rolig TV-serie baserad på dem. Detta är dock första gången som jag faktiskt har läst någon av böckerna. Jag har några fler i hyllan, men de kommer nog inte att förbli olästa så länge nu när jag kommit igång. Wodehouse skriver mycket underhållande på ett kåserande och lite farsartat sätt. Det skulle vara intressant att läsa honom på originalspråk, även om detta var en mycket bra översättning.
Bertie Wooster har fått i uppdrag av sin faster att införskaffa en silverkanna som just nu ägs av en tjurig pensionerad domare, som dessutom råkar vara far till en kvinnlig bekant till honom som står i begrepp att gifta sig med en av hans bästa vänner. Förlovningen verkar dock vara osäker och Bertie måste försöka få paret att bli sams. För att detta ska kunna uppnås måste han först få tag på en liten anteckningsbok, som Stephanie Byng lagt vantarna på och inte vill lämna ifrån sig. Historien innehåller många fler förvecklingar än så, och det är tur att Jeeves finns till hands med goda råd.
Bertie Wooster har fått i uppdrag av sin faster att införskaffa en silverkanna som just nu ägs av en tjurig pensionerad domare, som dessutom råkar vara far till en kvinnlig bekant till honom som står i begrepp att gifta sig med en av hans bästa vänner. Förlovningen verkar dock vara osäker och Bertie måste försöka få paret att bli sams. För att detta ska kunna uppnås måste han först få tag på en liten anteckningsbok, som Stephanie Byng lagt vantarna på och inte vill lämna ifrån sig. Historien innehåller många fler förvecklingar än så, och det är tur att Jeeves finns till hands med goda råd.
torsdag 27 mars 2008
Robert Heinlein: AB Magi
Vi har ganska många olästa böcker hemma (två Billy-hyllor) och risken finns naturligtvis att böcker liksom sjunker undan och aldrig blir lästa. Därför gick jag igenom mina olästa böcker och gjorde ett urval som jag placerade på hyllan ovanför sängen, detta med intentionen att den närmaste tiden endast läsa böcker från denna hylla. På detta sätt har jag kommit att stifta bekantskap med en del gamla inköp.
AB Magi är endast drygt 100 sidor och jag läste den på en kväll. Den är utgiven av Delta Förlags AB och har det klassiska gula omslaget. Detta exemplar är dock i biblioteksband, eftersom den blivit utgallrad från Karlstads stadsbiblioteks barnavdelning.
Historien utspelar sig i en verklighet där magi är högst vardagligt och man anlitar magiker på samma sätt som man anlitar hantverkare eller revisorer. Huvudpersonen driver en byggfirma och blir erbjuden "beskydd" mot svart magi. När han vägrar händer mystiska saker med hans affär. Detta är dock bara början. Ett företag som förmedlar magiska tjänster vill introducera en certifiering av magiker och tvinga alla att endast använda magiker med deras licens. Här blir boken plötsligt väldigt politisk på ett genomskinligt sätt, och slutar därmed att vara underhållande. Den tar sig dock lite på slutet igen, men som helhet var det ingen höjdare.
AB Magi är endast drygt 100 sidor och jag läste den på en kväll. Den är utgiven av Delta Förlags AB och har det klassiska gula omslaget. Detta exemplar är dock i biblioteksband, eftersom den blivit utgallrad från Karlstads stadsbiblioteks barnavdelning.
Historien utspelar sig i en verklighet där magi är högst vardagligt och man anlitar magiker på samma sätt som man anlitar hantverkare eller revisorer. Huvudpersonen driver en byggfirma och blir erbjuden "beskydd" mot svart magi. När han vägrar händer mystiska saker med hans affär. Detta är dock bara början. Ett företag som förmedlar magiska tjänster vill introducera en certifiering av magiker och tvinga alla att endast använda magiker med deras licens. Här blir boken plötsligt väldigt politisk på ett genomskinligt sätt, och slutar därmed att vara underhållande. Den tar sig dock lite på slutet igen, men som helhet var det ingen höjdare.
Elizabeth Kostova: Historikern
Det här är en kloss på över 550 sidor som följde med hem från årets bokrea. Jenny uppmuntrade mig att köpa den, så att hon kunde ta bort den från listan över böcker som hon funderar på att ge mig i present. Jag har själv tittat på den i olika sammanhang, så jag var inte direkt nödbedd.
För mig hamnar Historikern i samma fack som Da Vinci-koden. Den är på samma sätt en berättelse om människor som är på jakt efter något, antagligen också jagade av någon och där handlingen är baserad på gamla invecklade och okända samband som måste förklaras i detalj. Det rör sig alltså om ett slags litterär Indiana Jones och jag tycker om det.
I den yttersta berättelsen hittar en ung kvinna en samling mystiska dokument i sin fars bibliotek. Hon får honom att sakta men säkert berätta vad de handlar om och så småningom märker hon att de är sammanlänkade med hennes mor. Av olika skäl tvingas de ut på resor i Europa för att söka information om den gamla Dracula-legenden som utgör huvudtemat i boken.
Det blir ganska mycket historiska detaljer, gulnade dokument som ska tolkas, gamla munkar som gjorde si eller så - men det blir trots detta aldrig pratigt eller tråkigt. Boken är spännande rakt igenom, precis som Da Vinci-koden, men den är också mer personlig och karaktärerna är djupare.
Nu är det väl inte säkert att Elizabeth Kostova har inspirerats av eller ens läst Dan Brown, men eftersom jag läste dem i den ordningen låg jämförelsen nära till hands. Det verkar för övrigt som att det kommer en mindre flodvåg av den här typen av spänningsromaner med historisk och/eller mystisk anknytning. Detta är bara trevligt, för då har jag läsning flera år framöver.
För mig hamnar Historikern i samma fack som Da Vinci-koden. Den är på samma sätt en berättelse om människor som är på jakt efter något, antagligen också jagade av någon och där handlingen är baserad på gamla invecklade och okända samband som måste förklaras i detalj. Det rör sig alltså om ett slags litterär Indiana Jones och jag tycker om det.
I den yttersta berättelsen hittar en ung kvinna en samling mystiska dokument i sin fars bibliotek. Hon får honom att sakta men säkert berätta vad de handlar om och så småningom märker hon att de är sammanlänkade med hennes mor. Av olika skäl tvingas de ut på resor i Europa för att söka information om den gamla Dracula-legenden som utgör huvudtemat i boken.
Det blir ganska mycket historiska detaljer, gulnade dokument som ska tolkas, gamla munkar som gjorde si eller så - men det blir trots detta aldrig pratigt eller tråkigt. Boken är spännande rakt igenom, precis som Da Vinci-koden, men den är också mer personlig och karaktärerna är djupare.
Nu är det väl inte säkert att Elizabeth Kostova har inspirerats av eller ens läst Dan Brown, men eftersom jag läste dem i den ordningen låg jämförelsen nära till hands. Det verkar för övrigt som att det kommer en mindre flodvåg av den här typen av spänningsromaner med historisk och/eller mystisk anknytning. Detta är bara trevligt, för då har jag läsning flera år framöver.
torsdag 20 mars 2008
Jag är en boknörd
Säkra källor bekräftar att jag nog är ganska boknördig ändå.
Eftersom det verkar otroligt att ovanstående Flash-objekt kommer att funka för evigt vill jag för eftervärlden dokumentera att ett webbtest på Barnens Bokklubb fått resultatet 80% boknörd.
lördag 1 mars 2008
Arne Stigson: Mord, major!
Förra sommaren, när det blev känt att Mons Kallentoft skulle komma ut med en deckare i Linköpingsmiljö, diskuterades det i Corren vilka andra böcker som har anknytning till staden. I en uppföljare till den krönikan, som jag inte hittar på nätet, konstateras det att Kallentoft inte är först ut. Någon läsare drog sig till minnes en deckare av pseudonymen Arne Stigson (egentligen Arne Malmberg) med titeln Mord, major! Just denna bok lyckades jag ungefär vid den tiden få tag på, eftersom den ingår i den fantastiskt snygga Zebra-serien som jag, åtminstone lite halvhjärtat, samlar på.
Mord, major! utspelar sig egentligen i och omkring Åköping, men man förstår lätt vilken stad som tjänat som förebild. Huvudpersonerna är ett gäng repgubbar som i snökalla mars ska leka krig runt om i länet. En av dem hittas mördad och bokens berättare, vicekorpral Blid, försöker lista ut vem av kamraterna som är boven i dramat.
Som deckare betraktat är det en ganska småtrevlig berättelse, spännande men kanske inte särskilt innovativ. Skildringen av det militära livet ger dock en extra krydda och jag kan känna igen flera element från min egen militärtjänstgöring, trots att boken utkom på 1950-talet och jag själv gick i grönkläder i slutet av 1990-talet. (Det säger kanske en del om tillståndet för vårt svenska försvar.) Lokalskildringen är underhållande, kanske främst tack vare försöken att hitta alternativa namn. Man besöker en stadsdel som heter Majbrasan (egentligen Majelden) och åker till Skillinge (egentligen Skänninge).
Så, nu har jag äntligen betat av några böcker som blivit liggande. Totalt har jag därmed läst, och bloggat om, åtta böcker under året. Ställningen blir 8-5 till mig. Whee!
Mord, major! utspelar sig egentligen i och omkring Åköping, men man förstår lätt vilken stad som tjänat som förebild. Huvudpersonerna är ett gäng repgubbar som i snökalla mars ska leka krig runt om i länet. En av dem hittas mördad och bokens berättare, vicekorpral Blid, försöker lista ut vem av kamraterna som är boven i dramat.
Som deckare betraktat är det en ganska småtrevlig berättelse, spännande men kanske inte särskilt innovativ. Skildringen av det militära livet ger dock en extra krydda och jag kan känna igen flera element från min egen militärtjänstgöring, trots att boken utkom på 1950-talet och jag själv gick i grönkläder i slutet av 1990-talet. (Det säger kanske en del om tillståndet för vårt svenska försvar.) Lokalskildringen är underhållande, kanske främst tack vare försöken att hitta alternativa namn. Man besöker en stadsdel som heter Majbrasan (egentligen Majelden) och åker till Skillinge (egentligen Skänninge).
Så, nu har jag äntligen betat av några böcker som blivit liggande. Totalt har jag därmed läst, och bloggat om, åtta böcker under året. Ställningen blir 8-5 till mig. Whee!
Mons Kallentoft: Midvinterblod
En kall vinter hittas en man upphängd i ett träd på slätten. Malin Fors vid polisen i Linköping är en av dem som ska lista ut hans hemligheter. Mannen visar sig ha varit en enstöring med en inte helt lycklig uppväxt och polisen tvingas gräva fram ganska mycket gamla tråkigheter för att lista ut vem som bragt honom om livet.
Mons Kallentoft är ursprungligen från trakten och beskriver gärna lokala företeelser i detalj, vilket är roligt för oss som åker förbi dem varje dag. Dock tar han sig ibland vissa poetiska friheter, vilket gör att man hoppar till. Språket är gärna korthugget, men ändå målande och aldrig klumpigt. Som med de flesta moderna kriminalromaner får man även följa med poliserna hem och träffa både deras barn och deras barskåp. Historien är spännande och jag ser fram emot att få läsa de utlovade uppföljarna.
Jenny fick den här boken i julklapp av mig förra året och när hon hade läst ut den hamnade den på mitt sängbord. Läs gärna vad hon skriver om den.
Mons Kallentoft är ursprungligen från trakten och beskriver gärna lokala företeelser i detalj, vilket är roligt för oss som åker förbi dem varje dag. Dock tar han sig ibland vissa poetiska friheter, vilket gör att man hoppar till. Språket är gärna korthugget, men ändå målande och aldrig klumpigt. Som med de flesta moderna kriminalromaner får man även följa med poliserna hem och träffa både deras barn och deras barskåp. Historien är spännande och jag ser fram emot att få läsa de utlovade uppföljarna.
Jenny fick den här boken i julklapp av mig förra året och när hon hade läst ut den hamnade den på mitt sängbord. Läs gärna vad hon skriver om den.
David Lodge: Home Truths
David Lodge är en brittisk författare som inte är särskilt väl översatt till svenska. För några år sedan gick jag omkring i en bokhandel i London och slötittade då ögonen föll på Thinks... som är en av hans senare romaner. Omslaget och baksidestexten fångade mitt intresse och jag köpte den på ren chans, men tyckte så mycket om den att jag senare köpt så gott som alla, samtliga i en otroligt snygg utgåva från Penguin.
Home Truths är från början en pjäs som av författaren själv översatts till en novella, en kortroman. Den handlar om en tillbakadragen författare och en utåtriktad manusförfattare samt deras relation till en bitsk tidningskrönikör. Man kan väl säga att det är en kommentar till det aktuella massmediaklimatet. Boken är på knappt 150 sidor och läses lätt ut på en kväll.
Som alltid när jag läser Lodge får jag en tydlig och positiv känsla av struktur. Oavsett vad han talar om får jag känslan att det är en klassisk berättelse som funnits i andra skepnader så länge man kan minnas, och att det inte finns något onödigt i texten. Dessutom finns det alltid ett stänk av underfundig och distansierad brittisk humor. What's not to like?
Home Truths är från början en pjäs som av författaren själv översatts till en novella, en kortroman. Den handlar om en tillbakadragen författare och en utåtriktad manusförfattare samt deras relation till en bitsk tidningskrönikör. Man kan väl säga att det är en kommentar till det aktuella massmediaklimatet. Boken är på knappt 150 sidor och läses lätt ut på en kväll.
Som alltid när jag läser Lodge får jag en tydlig och positiv känsla av struktur. Oavsett vad han talar om får jag känslan att det är en klassisk berättelse som funnits i andra skepnader så länge man kan minnas, och att det inte finns något onödigt i texten. Dessutom finns det alltid ett stänk av underfundig och distansierad brittisk humor. What's not to like?
lördag 16 februari 2008
Åke Edwardsson: Vänaste land
En gång för några år sedan glömde jag bort att avbeställa månadsboken i den bokklubb som jag är med i. Den boken som kom, som ett brev på posten, den gången var en av Åke Edwardssons första deckare och eftersom jag ändå betalt den tyckte jag att jag lika gärna kunde läsa den. Det är inte något jag har ångrat. Tvärtom har jag fortsatt att läsa böckerna om Erik Winter.
Vänaste land utspelar sig i en förort till Göteborg där tre nysvenskar hittas brutalt nedskjutna i en jourbutik. Winter och hans kollegor har till en början lite svårt att riktigt förstå hur livet gestaltar sig för människor som är på flykt och vars framtid i Sverige är oklar. Sakta men säkert klarnar dock bilden och utan att själv vara särskilt insatt tycker jag ändå att problematiken med att leva lite utanför samhället görs tydlig.
En modern svensk deckare som Vänaste land skiljer sig radikalt från de Christie-deckare som jag också gärna läser. Edwardsson talar inte alltid om detaljer. Det är mycket som är oklart och antyds, och man får följa med in i huvudet, både på boven och polisen. Det står inte ens deckare någonstans på boken. Det heter kriminalroman eller spänningsroman. Kanske är det finare. Underhållande är det i alla fall.
Vänaste land utspelar sig i en förort till Göteborg där tre nysvenskar hittas brutalt nedskjutna i en jourbutik. Winter och hans kollegor har till en början lite svårt att riktigt förstå hur livet gestaltar sig för människor som är på flykt och vars framtid i Sverige är oklar. Sakta men säkert klarnar dock bilden och utan att själv vara särskilt insatt tycker jag ändå att problematiken med att leva lite utanför samhället görs tydlig.
En modern svensk deckare som Vänaste land skiljer sig radikalt från de Christie-deckare som jag också gärna läser. Edwardsson talar inte alltid om detaljer. Det är mycket som är oklart och antyds, och man får följa med in i huvudet, både på boven och polisen. Det står inte ens deckare någonstans på boken. Det heter kriminalroman eller spänningsroman. Kanske är det finare. Underhållande är det i alla fall.
måndag 4 februari 2008
Charles Stross: The Atrocity Archives
Som av en händelse fick jag i julklapp inte bara en utan två böcker av Charles Stross. De tillhör samma utgivningsserie och kommer därför göra sig mycket bra i bokhyllan när jag nu ställer in även The Atrocity Archives.
Föreställ dig en topphemlig organisation som tvångsrekryterar alla som kommer de hemligheter som de vaktar på spåren, t.ex. beviset för att P=NP. Här arbetar Bob Howard som någon form av dark hacker, ett mellanting mellan systemadministratör och trollkarl. En dag blir dock hans ansökan om att bli uppgraderad till aktiv tjänst beviljad och han dras snabbt in i en härva av mysterier som involverar internationella terrorister, alternativa dimensioner och ockulta nazister. Alan Turing möter Merlin möter James Bond.
Den idémässiga underbyggnaden är, liksom berättarstilen, mycket underhållande. Dock blir man lite förvirrad av uppdelningen. Två tredjedelar av boken upptas av berättelsen The Atrocity Archives som är en avslutad helhet. Den resterande tredjedelen utgörs av The Concrete Jungle, ett nytt äventyr med samma huvudperson. Varför inte göra en serie av det? Idéerna skulle säkert räcka. En bättre redaktör efterlyses.
Det andra som jag har emot The Atrocity Archives är att den inleds med ett förord skrivet av någon av författarens kompisar, samt ett efterord av författaren där han "klär av" hela berättelsen, analyserar den och förklarar vad han försökt göra. Den här inramningen tycker jag bara förminskar berättelsen. Läs gärna The Atrocity Archives men hoppa över för- och eftertexterna.
Föreställ dig en topphemlig organisation som tvångsrekryterar alla som kommer de hemligheter som de vaktar på spåren, t.ex. beviset för att P=NP. Här arbetar Bob Howard som någon form av dark hacker, ett mellanting mellan systemadministratör och trollkarl. En dag blir dock hans ansökan om att bli uppgraderad till aktiv tjänst beviljad och han dras snabbt in i en härva av mysterier som involverar internationella terrorister, alternativa dimensioner och ockulta nazister. Alan Turing möter Merlin möter James Bond.
Den idémässiga underbyggnaden är, liksom berättarstilen, mycket underhållande. Dock blir man lite förvirrad av uppdelningen. Två tredjedelar av boken upptas av berättelsen The Atrocity Archives som är en avslutad helhet. Den resterande tredjedelen utgörs av The Concrete Jungle, ett nytt äventyr med samma huvudperson. Varför inte göra en serie av det? Idéerna skulle säkert räcka. En bättre redaktör efterlyses.
Det andra som jag har emot The Atrocity Archives är att den inleds med ett förord skrivet av någon av författarens kompisar, samt ett efterord av författaren där han "klär av" hela berättelsen, analyserar den och förklarar vad han försökt göra. Den här inramningen tycker jag bara förminskar berättelsen. Läs gärna The Atrocity Archives men hoppa över för- och eftertexterna.
torsdag 24 januari 2008
David Alexander: Terror på Broadway
Terror på Broadway dök upp i julas hos mina föräldrar i en låda med gamla böcker som skulle skänkas bort. Jag har ingen aning om hur den hamnade där och jag betvivlar starkt att de har läst den. Eftersom jag själv tidigare har läst en del amerikanska deckare från 1950-talet med viss behållning tyckte jag dock att den lika gärna kunde få följa med hem till oss. Boken är från 1954 och gavs ut i Sverige i serien Gebers kriminalromaner. Jag har en känsla av att det borgar för åtminstone lite kvalitet, men jag vet egentligen inte tillräckligt mycket om serien för att kunna säga något bestämt.
En seriemördare som kallar sig Waldo har en tid härjat på Broadway utan att bli infångad. Efter några månaders uppehåll skickar han ett brev till tidningen Broadway Times där han avslöjar var och när nästa mord kommer att ske. Chefredaktören Bart Hardin funderar på om han ska publicera brevet eller inte och blir snart själv indragen i jakten på mördaren. Vägen går genom otaliga teatrar, nattklubbar och barer där det ständiga flödet av visky (som det stavas i den här boken) driver handlingen framåt.
Det här är en småtrevlig deckare med hög promillehalt och små inslag av filosofierande tillbakablickar som gör att den höjer sig lite över många av de andra billiga böckerna i mjukband som jag släpat hem från olika loppmarknader. Jag tror inte att den går att få tag på idag, men jag tänkte inte rekommendera den i alla fall.
Förresten är nu ställningen 3-3 mellan Jenny och mig. Olidligt spännande!
En seriemördare som kallar sig Waldo har en tid härjat på Broadway utan att bli infångad. Efter några månaders uppehåll skickar han ett brev till tidningen Broadway Times där han avslöjar var och när nästa mord kommer att ske. Chefredaktören Bart Hardin funderar på om han ska publicera brevet eller inte och blir snart själv indragen i jakten på mördaren. Vägen går genom otaliga teatrar, nattklubbar och barer där det ständiga flödet av visky (som det stavas i den här boken) driver handlingen framåt.
Det här är en småtrevlig deckare med hög promillehalt och små inslag av filosofierande tillbakablickar som gör att den höjer sig lite över många av de andra billiga böckerna i mjukband som jag släpat hem från olika loppmarknader. Jag tror inte att den går att få tag på idag, men jag tänkte inte rekommendera den i alla fall.
Förresten är nu ställningen 3-3 mellan Jenny och mig. Olidligt spännande!
tisdag 15 januari 2008
Agatha Christie: Elephants Can Remember
Om man räknar generöst kan man säga att jag har alla deckare som Agatha Christie har skrivit. Jag har i alla fall alla deckarromaner, en del på svenska och en del på engelska, i alla möjliga sorters utgåvor. När det gäller novellerna är jag inte helt säker. Det var ett tag sedan jag räknade, och det är lite rörigt att hålla reda på olika samlingar utgivna i Storbritannien respektive USA. De "tjocka" böckerna håller jag hur som helst på att ta mig igenom, långsamt men säkert. Ungefär hälften har jag klarat av hittills.
Elephants Can Remember är från 1972 och det är författarinnans 73:e detektivroman. Hercule Poirot spelar en av huvudrollerna när det gäller att reda ut ett dubbelt självmord som skedde för många år sedan. Tillsammans med författarinnan Ariadne Oliver besöker han släktingar, bekanta och tjänstefolk som genom sina mer eller mindre sanna berättelser ger olika pusselbitar. Till slut lyckas han, givetvis, presentera den sanna versionen av de mystiska händelserna.
En av de saker som gör den här boken, och i princip alla andra av Christies deckare, läsvärd är stämningen. Det vilar en lugn brittisk elegans och sirlighet över berättelsen. Ingen springer omkring och skriker. Alla problem löses genom lugna intellektuella samtal i mjuka soffor, gärna med ett glas sherry eller varför inte sirop de cassis. Somliga skulle kanske tycka att berättelsen är allt för väluppfostrad, långsam och tråkig, men jag finner den sofistikerad, rogivande och intressant.
fredag 11 januari 2008
2007 i ett nötskal
Jenny har hakat på en trend och analyserat 2007 års läsning utifrån en uppsättning kategorier. Så här ser det ut när jag gör samma sak:
Böcker som har en färg i titeln
inga
Böcker som har ett djur i titeln
Thomas Kanger: Sjung som en fågel
Jasper Fforde: The fourth bear
Böcker som har ett förnamn i titeln
Agatha Christie: Parker Pyne investigates
Rex Stout: Caesar är död
Pat Cadigan: Dervish is digital
J.K. Rowling: Harry Potter and the deathly hallows
Dorothy Sayers: Lord Peters största affär
Douglas Coupland: Eleanor Rigby
John Ringo/Julie Cochrane: Cally's war
Böcker som har ett ortnamn i titeln
Agatha Christie: The Listerdale mystery
Carina Burman: Babylons gator
Böcker som har ett väderfenomen i titeln
Agatha Christie: Death in the clouds
Böcker som har en växt i titeln
inga
Min läsning under 2007 var inte så färglös som den här listan antyder, och inte heller helt befriad från vegetabiliska inslag. Dock var det förvånansvärt många böcker som hade ond bråd död i titeln, men det får gå på en annan lista.
Böcker som har en färg i titeln
inga
Böcker som har ett djur i titeln
Thomas Kanger: Sjung som en fågel
Jasper Fforde: The fourth bear
Böcker som har ett förnamn i titeln
Agatha Christie: Parker Pyne investigates
Rex Stout: Caesar är död
Pat Cadigan: Dervish is digital
J.K. Rowling: Harry Potter and the deathly hallows
Dorothy Sayers: Lord Peters största affär
Douglas Coupland: Eleanor Rigby
John Ringo/Julie Cochrane: Cally's war
Böcker som har ett ortnamn i titeln
Agatha Christie: The Listerdale mystery
Carina Burman: Babylons gator
Böcker som har ett väderfenomen i titeln
Agatha Christie: Death in the clouds
Böcker som har en växt i titeln
inga
Min läsning under 2007 var inte så färglös som den här listan antyder, och inte heller helt befriad från vegetabiliska inslag. Dock var det förvånansvärt många böcker som hade ond bråd död i titeln, men det får gå på en annan lista.
torsdag 10 januari 2008
Charles Stross: Glasshouse
Glasshouse var en julklapp och råkade hamna högst upp i traven med böcker på mitt sängbord. Därför blev detta den första boken jag läste ut under 2008. Jag har tidigare läst Accelerando av samma författare och Glasshouse verkar utspela sig i samma universum men längre fram i tiden. I det 27:e århundradet är identitetsstöld det värsta brottet man kan begå. Mord är numera mest bara irriterande, eftersom det tvingar en att återskapa sig från den senaste säkerhetskopian. Och lika lätt som man gör flera kopior av sig själv kan man byta till en annan kropp.
Ett annat sätt att få en nystart i livet är att låta redigera sitt minne. Med tanke på att det enda sättet att dö är att vara klantig är det kanske ett bra alternativ efter några hundra års liv. Huvudpersonen i Glasshouse heter Robin och har just vaknat upp efter en mer eller mindre komplett minnesrensning. Han håller på att återhämta sig när han får höra talas om ett sociologiskt experiment. Forskarna söker efter människor som frivilligt vill stänga in sig några år i en låtsasvärld som är en återskapad version av tidigt 2000-tal. Eftersom en okänd person verkar vara ute efter honom bestämmer sig Robin för att ligga lågt ett tag, som frivillig i glashuset.
Det roligaste med Glasshouse är beskrivningen av det låtsasliv som förskspersonerna ska leva, allt enligt de bristfälliga källor som forskarna har. Genom det här upplägget kan författaren på ett mycket konkret sätt betrakta vår tid genom den framtida människans glasögon. Fenomen som stereotypa könsroller och sökandet efter popularitet framstår som särskilt löjliga och primitiva. I framtiden kan man ju själv bestämma, och när som helst byta, sitt kön, åtminstone utanför glashuset. Givetvis står allting inte riktigt rätt till i den lilla experimentvärlden och Robin är inte så säker som han hoppats. Efter några veckor i glashuset blir boken betydligt mer dramatisk och spännande, men det är för långt för att gå in på här.
Ett citat från en recensent på baksidan av boken säger att det är som att vara instängd i en exploderande idéfabrik utan hjälm. Det är en både målande och rättvis bild. Glasshouse är full av idéer om hur just den här specifika framtiden fungerar. Det gör att man ibland måste ta en paus för att fundera över konsekvenserna och jag har kommit på mig själv med att fundera över hur den här världen kan hänga ihop även långt efter jag läst ut boken. Det känns roligt och fräscht och jag hoppas att resten av hans böcker har samma förmåga att sätta myror i huvudet på en.
Ett annat sätt att få en nystart i livet är att låta redigera sitt minne. Med tanke på att det enda sättet att dö är att vara klantig är det kanske ett bra alternativ efter några hundra års liv. Huvudpersonen i Glasshouse heter Robin och har just vaknat upp efter en mer eller mindre komplett minnesrensning. Han håller på att återhämta sig när han får höra talas om ett sociologiskt experiment. Forskarna söker efter människor som frivilligt vill stänga in sig några år i en låtsasvärld som är en återskapad version av tidigt 2000-tal. Eftersom en okänd person verkar vara ute efter honom bestämmer sig Robin för att ligga lågt ett tag, som frivillig i glashuset.
Det roligaste med Glasshouse är beskrivningen av det låtsasliv som förskspersonerna ska leva, allt enligt de bristfälliga källor som forskarna har. Genom det här upplägget kan författaren på ett mycket konkret sätt betrakta vår tid genom den framtida människans glasögon. Fenomen som stereotypa könsroller och sökandet efter popularitet framstår som särskilt löjliga och primitiva. I framtiden kan man ju själv bestämma, och när som helst byta, sitt kön, åtminstone utanför glashuset. Givetvis står allting inte riktigt rätt till i den lilla experimentvärlden och Robin är inte så säker som han hoppats. Efter några veckor i glashuset blir boken betydligt mer dramatisk och spännande, men det är för långt för att gå in på här.
Ett citat från en recensent på baksidan av boken säger att det är som att vara instängd i en exploderande idéfabrik utan hjälm. Det är en både målande och rättvis bild. Glasshouse är full av idéer om hur just den här specifika framtiden fungerar. Det gör att man ibland måste ta en paus för att fundera över konsekvenserna och jag har kommit på mig själv med att fundera över hur den här världen kan hänga ihop även långt efter jag läst ut boken. Det känns roligt och fräscht och jag hoppas att resten av hans böcker har samma förmåga att sätta myror i huvudet på en.
Utmaning
Anledningen till att jag har börjat blogga om de böcker jag läser är att jag har blivit utmanad av min fru. Hon har sedan ett tag tillbaka en egen bokblogg, Utflykter i bokskogen. Tanken är att den av oss som bloggar om flest utlästa böcker under 2008 (eller någon annan lämplig tidsperiod) vinner ett ännu icke specificerat pris samt inte minst den eviga äran. Just nu ligger hon före mig, men året har bara börjat och jag har en utläst bok som jag snart ska skriva om.
söndag 6 januari 2008
Premiär
En bastion har fallit! Jag ska, som en av de sista i världen, börja blogga. Dock endast i syfte att för min egen skull dokumentera vilka böcker jag läser. De senaste åren har jag läst i snitt en bok i veckan. Det har blivit ganska mycket deckare och en del science fiction. Bland annat håller jag på att ta mig igenom min nästan kompletta samling Agatha Christie. Jag hoppas kunna återkomma med mer kommentarer kring vanor och planer på en lagom pretentiös nivå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)